Nicklas Rydberg

Sextiotalist

Jag är alltså sextiotalist. När jag var en liten gosse stod Honken i mål, bilarna saknade rullbälten och människan åkte till månen and did the other things. Det fanns bara en tv-kanal och på den såg vi Anita och Televinken. Men sen hände något. Låt mig dock poängtera att det inte var bättre förr; bara annorlunda. Vad jag har lärt mig längs resan är oklart. Min salige vän Mats sammanfattade det hela väl. "Med ålder kommer erfarenhet och klokskap men inte nödvändigtvis förmågan att tillvarata dem." Jag hoppas jag kommer lära mig mer innan den här resan är slut.

Det där med identitet tycker jag är intressant. I vårt samhälle är det ganska vanligt att göra ett mer eller mindre tydligt likhetstecken mellan vem en person är och vad personen jobbar med. Det är ett lite märkligt sätt att definiera sig själv och andra på, tycker jag nog. Jag ska dock erkänna att jag själv i yngre år också såg mig själv mer som det jag jobbade med, än vad jag gör numera. Numera knappt alls, faktiskt. Jag har väl kommit att inse att jag inte är det jag jobbar med. Men frågan vem jag är, den låter sig dock inte med lätthet besvaras. I vissa avseenden är jag densamma som jag alltid har varit. I vissa andra, är jag någon annan än den jag var igår. Men om jag skulle ge mig på att sammanfatta mig själv i bara en mening, skulle jag troligen misslyckas. Dessutom är väl ingen människa bara en sak? Eller som någon sa i Shrek – människor består av lager. Jag nöjer mig med att parafrasera på Stephen Fry; jag är en person som gör olika saker...

Hur det började

Det hela började en onsdag på Sabbatsbergs sjukhus. Eftersom livet kom utan manual så snubblade jag mig fram - det gör jag förmodligen fortfarande. Någon gång efter att den där sockervadden tagit slut insåg jag att det där med att skapa var en oundviklig del av mig. Det skulle bli en oundviklig del av livet också. Det är bara att konstatera att jag sedan dess mer eller mindre alltid har hållit fingrarna olika djupt i olika estetiska syltburkar.

Hur det gått hittills

Hittills har jag bland annat producerat musik, fotograferat, filmat, skrivit låttexter och andra texter av olika slag. Det har även blivit en bok; kriminalromanen ”BARKARBYMORDET” (länk nedan). Allt har gått ganska långsamt och jag har sällan blivit särskilt nöjd med resultatet. Viljan att skapa har alltså visat sig omöjlig att stoppa, även om den alltså har skiftat i både art och omfattning över tiden. Så jag knåpar väl vidare i hopp om att en dag träffa rätt; att få till den där formuleringen; den där strofen; den där bilden; den där...

Hur det fortsätter

Den som lever får se. Jag fortsätter väl att göra både det ena och det andra ett tag till. Det är den där smått disparata blandingen som gör livet roligt skulle jag säga. Att jag numera har betydligt mindre framtid än dåtig, bekymrar mig inte. Låt mig avsluta med att citera den amerikanske musikern John Mellencap; "I can see the finish line from here. I only have so many summers left and I intend not to waste them being old."