Nicklas Rydberg

Sextiotalist

Jag är alltså sextiotalist. När jag var en liten gosse stod Honken i mål, bilarna saknade rullbälten och människan åkte till månen and did the other things. Det fanns bara en tv-kanal och på den var allt i svart-vitt. Där såg vi på Hylands hörna och Anita och Televinken. Men sen hände något. Låt mig dock poängtera att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Vad jag har lärt mig längs resan är oklart. Min salige vän Mats sammanfattade det hela väl. "Med ålder kommer erfarenhet och klokskap men inte nödvändigtvis förmågan att tillvarata dem." Jag hoppas jag kommer lära mig mer innan den här resan är slut.

Lennart Levi har sagt en sak som jag försöker ta fasta på. Livet behöver bestå av arbete, lek och kärlek för att det ska bli bra. Det är mina ord av det jag uppfattade att han sa. Det där tror jag på och försöker tillämpa.

Arbetet brukar överraskande ofta bli ett av de första samtalsämnena vid nya möten. ”Vad jobbar du med då?” En ännu konstigare vinkel på detta är att många uttrycker sig som att en person är det som denne arbetar med. ”Jag är bagare.” Så kan det säkert vara, att vissa – kanske många till och med – identifierar både sig själva och andra med sina, eller deras, arbeten. Jag är dock inte det jag arbetar med; det är mitt arbete och på sin höjd en del av min identitet. Men jag håller med om att arbetet kan vara en betydelsefull del av både livet och även lite när det gäller identiteten. Men det där med är, det tål nog att tänkas på lite.

Leken i mitt liv har nog huvudsakligen bestått i olika estetiska strävanden. Några fler ord om det längre ner. Utan lek vore nog livet enastående tråkigt. Och så försöker jag låta bli att växa upp allt för mycket. Baserat på olika kommentarer från mina barn tror jag att jag har lyckats ganska bra med det.

Kärleken kan se så olika ut och jag tror mig ha förstått att den ena är svår att med framgång jämföra med den andra. När Roger Taylor kom med en demokassett till de andra medlemmarna i Queen med låten ”I’m in love with my car” sa de andra ”you’re joking, ritght?”. Men det gjorde han inte. Att hitta den där egna kärleken kan vara en utmaning. Men jag föreställer mig att det är en utmaning som är både värd och viktig att anta.

Hur som helst så tror jag att det viktigaste av allt nog är att vara kapten och pilot på den egna resan. Vad tror du?

Hur det började

Det hela började en onsdag på Sabbatsbergs sjukhus. Eftersom livet kom utan manual så snubblade jag mig fram - det gör jag förmodligen fortfarande. Någon gång efter att den där sockervadden tagit slut insåg jag att det där med att skapa var en oundviklig del av mig. Det skulle bli en oundviklig del av livet också. Det är bara att konstatera att jag sedan dess mer eller mindre alltid har hållit fingrarna olika djupt i olika estetiska syltburkar.

Hur det gått hittills

Hittills har jag bland annat producerat musik, fotograferat, filmat, skrivit låttexter och andra texter av olika slag. Det har även blivit en bok; kriminalromanen ”BARKARBYMORDET” (länk nedan). Allt har gått ganska långsamt och jag har sällan blivit särskilt nöjd med resultatet. Viljan att skapa har alltså visat sig omöjlig att stoppa, även om den alltså har skiftat i både art och omfattning över tiden. Så jag knåpar väl vidare i hopp om att en dag träffa rätt; att få till den där formuleringen; den där strofen; den där bilden; den där...

Hur det fortsätter

Den som lever får se. Jag fortsätter väl att göra både det ena och det andra ett tag till. Det är den där smått disparata blandingen som gör livet roligt skulle jag säga. Att jag numera har betydligt mindre framtid än dåtig, bekymrar mig inte. Låt mig avsluta med att citera den amerikanske musikern John Mellencap; "I can see the finish line from here. I only have so many summers left and I intend not to waste them being old."