juni 4

Om arenagig

Som jag svamlat om här några gånger tidigare så var det Hovet som gällde i unga år, när det skulle gås på gig. Det var väl liksom där jag blev inskolad i det där med att gå på konsert tror jag. Men visst förekom det att jag såg gig även på mindre ställen som Mariahissen, Fasching, Brygghuset och nåt hak på Götgatan vars namn jag inte längre minns (där jag för övrigt såg Ebba Grön, vilket var en särdeles kaotisk tillställning och kanske första gången jag upplevde att förbandet var bättre än huvudakten). Men arenagiget var liksom under många år standarden. Tyvärr är arenagig lite för ofta som en powerpoint-presentation; klar på förhand, fri från spontanitet och risken för infall från bandet effektivt undanröjda. Inte skitkul.

Jag tror mig dock av typ 40 års giggående (att uppfinna förment nya ord är alltid roligt för en skribent) ha kommit fram till att dom där klubbgigen är påtagligt mycket roligare än vad arenagigen är. Första aningen om detta uppstod kanske på tidigare omnämnda Mariahissen, sannolikt på mycket tidigt 1980-tal. Jag och några polare var där för att kolla på Wasa Express. Vi hade sett dom några gånger tidigare. I avbrottet mellan två låtar hojtade en av killarna i vårat gäng; ”får Åke komma ut och leka?”. Åke Eriksson var Wasa Express tämligen karismatiske trummis som minde lätt om Animal i mupparna ibland och som kunde hålla rätt underhållande trumsolon (smaka på den; trumsolon är väl annars det närmaste sömnpiller man kan komma i rocksvängen). Vipps stuvade bandet om i sin tänka lårordning och vi bjöds just på ett av dessa trumsolon innan bandet halkade in i nästa låt.

Jag har svårt att se något sådant hända i Globen.

Den där interaktionen mellan akt och publik uppstår ju liksom inte på ett arenagig. Visst kan akten ha publikkontakt även på ett arenagig, men med ett påtagligt bibehållet avstånd.

Ett annat – betydligt nyare – exempel på den där interaktionen (vilket ju också blev lite av en ego boost) var på Harry B James (på gamla adressen) när mitt ena favoritband Browsing Collection lirade där och sångerskan Mimi Brander mellan två låtar pekar på mig och säger ”och så en shout out till Nicklas Rydberg som gjort en egen tröja”. Där stod jag och log fånigt, iklädd min egenhändigt tillverkade Browsing Collection-tisha.

Jag har svårt att se även något sådant hända i Globen.

Samtidigt har jag respekt för det rent logistiska. Det skulle väl liksom knappast funka praktiskt om Bruce Springsteen lirade på Klubben på Fryshuset? Stora och framgångsrika akters logistik kräver på något sätt att dom kan riva av tusentals åhörare samtidigt. Och det kanske också är extra synd på något vis. Tänk vilket drag det skulle bli om den artist som kan få en arena i gung, skulle göra sin grej på typ Debaser…

oktober 27

Om rockkonsertens väsen

Minnet sviktar men jag var förmodligen 13 år när jag gick på min första rockkonsert. Jag minns dock att det var på Hovet och att det var tonårstidens idoler Status Quo som estraderade. Jag minns att det var som att kliva in i en helt ny värld att komma in i det som även kallades Isstadion. Lokalen kändes ofantlig och jag kände mig liten. När jag gick därifrån var jag svettig, hes, lomhörd och euforisk. Den där nya världen som jag precis mött fick ett grepp om mig som i allt väsentligt håller i även idag.

En bra rockkonsert är en totalupplevelse. Det är uppfyllnad, eufori. Känslan är svår att klä i ord, den måste liksom upplevas. Men den är stor och den är stark. Det kom att bli ganska många konsertbesök – en del kassa, en del mediokra men dessbättre många fantastiska – under de följande åren. Nu har vanvettigt många år gått sedan jag för första gången jag klev in i den där nya världen. Hur och varför vet jag faktiskt inte men kanske halvvägs in i 1980-talet avtog mina konsertbesök och 1991 blev det liksom stopp.

För ungefär sex år sedan erbjöd jag mig att hämta mina då tonåriga telningar efter att dom varit på ett gig i Globens annex. Ute i god tid blev jag stående utanför en stund. Strömmande ut genom Annextes väggar hörde jag dom där tunga riffen och publikens högljudda deltagande. Då var det ju många år sedan jag själv varit på en rockkonsert och det kom att bli en märklig upplevelse att stå där och inse hur mina glin också fick vara med om det där som jag själv upplevt för så länge sedan. Och allt detta med gamla närbelägna Hovet där borta i blickfånget. När telningarna sedan kom ut från Annexet, sådär euforiskt uppskruvade, svettiga, tjattriga och hesa – då var det som om decennierna möttes och våra gemensamma upplevelser (låt vara med många år emellan) smältes samman. En handfast samhörighet infann sig. Obeskrivligt häftigt.

Det där blev också någon sorts nytändning för mitt eget gigintresse. Kort därefter gick jag på mitt första gig på närmare 20 år. Just det giget var inte helt övertygande, men jag var tillbaka på banan igen kändes det som. Att jag dessutom delade just den konsertupplevelsen med mina arvingar befäste den där samhörigheten. Cool känsla.

Såhär i modern tid finns det ett par band som får mig att känna allt det där häftiga som en rockkonsertupplevelse kan vara, igen. Känslan är densamma, men den är liksom lite annorlunda paketerad. Numera, när jag lämnar en bra konsert, är det inte längre svettig och hes; men ändå lika uppfylld av upplevelsen.

En gubbes eufori synes te sig något mer kontrollerad, men ändå finns den där. Och på insidan ter den sig inte särskilt annorlunda jämfört med hur det kunde kännas där på Hovet för över 40 år sedan. Tidlös eufori. En bra rockkonsert är en naturkraft, ett väsen.

oktober 24

Om att gilla ett band

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.

oktober 4

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.

april 18

Om den första ryckningen i min genusnerv

Länge var jag övertygad om att jag inte ens hade någon genusnerv. Alltsedan mitten av 1970-talet har jag haft en tämligen sträv inställning till den s.k. genusdebatten. Orsaken är enkel, jag slutade lyssna på morsans indignerade suffragettbabbel tidigt och sedan dess har nog det örat varit mer eller mindre avstängt. Och detta trots att hela västerlandet numer verkar segla fram på en flodvåg av genusdebatt.

Men plötsligt och oväntat kunde jag ändå känna en ryckning i vad som måste betraktas som min genusnerv. Att jag ens hade en sådan?

För inte så länge sedan var jag och besåg en musikföreställning. Det var framtidens hopp som estraderade; en avgångsklass i ett estetiskt gymnasium hade slutföreställning. Utan att ha räknat uppfattade jag det som att kanske två tredjedelar av ensemblen var tjejer och den sista tredjedelen killar. Det framfördes allsköns gamla och nya låtar under några timmar. Fördelningen av de estraderande på scenen motsvarade i allt väsentligt de där tredjedelarna.

Men plötsligt under ett nummer var det enbart killar på scen. Och till min oförställda förvåning slog det mig hur enastående omodernt det kändes. Det skulle spelas en rocklåt och där står plötsligt framtidens hopp och liksom skanderar att brudar kan minsann inte lira rock… Det var ingen som sa så och det kan ju faktiskt vara så enkelt att ingen av tjejerna ens ville vara med på just den låten; jag har alltså ingen aning om hur det kom sig att det blev som det blev och jag riktar därför inte något finger åt någon annan. Men för mig blev det ändå livets kanske första ryck i genusnerven.

Redan sommaren 1978 såg jag The Runaways på Grönan. Ett gäng tjejer som spelade rock och dom var dessutom just då precis i samma ålder som de där esteterna som jag såg helt nyligen är i nu, typ 18-19. Sedan dess har raden av rockande brudar varit lång, kompetent och känts helt naturlig. Men så plötsligt en afton 2015 töms alltså scenen från tjejer (trots att dom var i majoritet) när det ska rivas tunga riff. Förvånande; både att det skedde och att jag reagerade.

Kanske mest intressant är nog ändå att när en gubbjävel som jag som nästan varit genusimmun reagerar, då kanske framtiden redan är här?

februari 27

Om en 38 år gammal låt

En klok människa som jag känner yttrade en gång att de låtar som får mest betydelse i ens liv, har man hört innan man fyllt 20. Kan ligga något i det.

Det var höst och jag hade fyllt 15 på våren samma år när det kom ett album – ett dubbelalbum om man skall vara noga – som gjorde intryck, och som bjöd på en sån där låt som kom att få betydelse; som lever kvar. Alltjämt minns jag väl mitt mörka pojkrum och de svarta hörlurarna (visst var dom av märket Panasonic?) som lät mig möta bl.a. den där låten som alltjämt lever kvar. Musik skulle liksom avnjutas i mörker. Det finns tillfällen när den tanken alltjämt lever kvar. Där i mörkret kan musiken liksom bli ALLT och upplevelsen på något vis TOTAL.

I källaren under ett hotell i München låg under 1970 och 1980-talen en smått klassisk musikstudio – Musicland Studios. 1977 kom alltså ett dubbelalbum som var inspelat där i Musicland, rattat av den likaledes smått klassiske teknikern Reinhold Mack. Låtarna var komponerade av Jeff Lynne och exekutören – som det hette på STIM-listorna förr i världen – var Electric Light Orchestra.

Den där låten som sedan dess följt mig på blandband, hembrända CD-skivor, Spotifylistor och andra samlingar över tiden, låg som tredje låt så sidan ett på det ursprungliga dubbelalbumet Out Of The Blue; Electric Light Orchestra – Sweet Talkin’ Woman.

Vad det är med just denna låt och varför den 38 år senare alltjämt är med mig på min resa genom livet, har jag ärligt talat inte någon aning om. Men med mig finns den. Ibland går det år mellan lyssningarna, men sen plötsligt flyter den upp igen och jag kan nöta den igen som då en gång för en helvetes massa år sedan när jag var en pubertalt förvirrad ung man. Och när förvirringen alltjämt ackompanjerar mig vidare genom livet – månne dock något mindre pubertal, men ändå – kan det ibland kännas ganska tryggt att ha en gammal bundsförvant med sig på resan; en gammal låt som fortfarande kan fånga mig för några minuter och trolla bort allt annat.

Det är något speciellt med musik!

februari 1

Om 16-låtar

16 år är en ålder som av någon anledning fått vis uppmärksamhet i populärmusikhistorien. Varför det är så har jag dock inte något bra svar på. Någon som vet?

Här kommer några ord om tre olika låtar som handlar om denna ålder. Det finns fler.

You’re Sixteen

Låten skrevs av det mycket produktiva låtskrivarparet – och tillika bröderna – Robert B. Sherman och Richard M. Sherman och framfördes i original av Johnny Burnett 1960.

Mitt möte med låten skedde genom att den förekom i filmen American Graffiti.

Happy Birthday Sweet Sixteen

Musiken skrevs av Neil Sedaka och texten av Howard Greenfield och framfördes i original av Neil Sedaka 1961.

Jack & Diane

Låten skrevs och framfördes i original av John Mellenamp 1982.

Att jag gillar den här låten beror nog mest på den lätt bittra texten. ”Hold on to sixteen as long as you can, change will come around real soon and make us women and men” och ”life goes on, long after the thrill of living is gone” är inget annat än ren poesi för mig.

So 16

Låten skrev av Alexander Kronlund och framfördes i original av Amy Diamond 2008, som praktiskt nog var just 16 år när hon sjöng in låten. Den här låten skiljer sig från de tidigare uppräknade på det sättet att det är den enda av nu omnämnda som är en berättelse ”inifrån”, dvs av den som är 16 och inte om den som är 16. Nåja, nästan. Alexander Kronlund var inte 16 år 2008 (han var 37), men väl hon som sjöng.

Några andra låtar om denna ålder är Only Sixteen med Sam Cooke från 1958, Sweet Little Sixteen med Chuck Berry från 1958, Sixteen Candels med The Crests från 1958, Christine Sixteen med Kiss från 1977 och Sweet 16 med Green Day från 2012. Det finns säkert fler, kanske många fler. Tydligen är det något populärmusikhistoriskt intressant med just denna ålder.

Varför har just åldern 16 satt sådant avtryck i populärmusikhistorien?

Category: Om musik | Kommentering avstängd
november 28

Om Status Quo – Värdens bästa rockband som försvann. Och kom tillbaka?

Förmodligen var det 1974 som jag första gången hörde Status Quo. Jag var alltså 12 bast. Det var min barndomskompis Uffe Englund som en dag, hemma hos honom, spelade Roll Over Lay Down från skivan Hello!. Om det tog sig direkt kommer jag inte längre ihåg, men det var i alla fall början på en resa som slutade 1991. Ja, om den nu verkligen slutade 1991. Det kanske återstår att se.

Som en kort bakgrund kan sägas att Status Quo är ett brittisk rockband som harvat på sedan början av 1960-talet. Under det som jag, helt subjektivt, kallar för bandets storhetstid bemannades det av fyrtiotalisterna Francis Rossi och Rick Parfitt på gitarrer, Alan Lancaster på bas och John Coghlan på trummor. Musikstilen brukar väl oftast beskrivas som boogiebaserad rock. Själv finner jag det där med musikaliska etiketter allt med besvärligt att klara av. Rock, tycker jag nog är beskrivning nog.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad Status Quo betytt för mig. Men under andra halvan av 1970-talet var dom, jag det är väl så det måste beskrivas, mina idoler. Jag nötte deras skivor ”Piledriver”, ”Hello!”, ”Quo”, ”On the level” och ”Blue for you”. Allra mest nötte jag liveskivan ”Live” från 1977. Jag såg dom även live på Hovet minst fyra gånger. Kort sagt var jag under dessa år uppfylld av Status Quo.

Här finns det kanske skäl att kort beröra frågan om vad som är bra, respektive dålig, musik. Jag inser med stigande ålder att den uppdelningen blir mindre och mindre självklar. Från att ha innehaft åsikter om just detta, är jag nog numera anhängare av tanken att en dylik indelning är så subjektiv att den i allt väsentligt är helt ointressant. Det går att sträcka sig till att den som sjunger falskt eller inte spelar i takt åstadkommer dåligt framförd musik, men att rent stilmässigt säga att en viss genre är bättre eller sämre än en annan, är knappast meningsfullt eftersom det alltså är fråga om ren subjektivitet. Jag menar att det inte ens går att säga att musik som säljer många skivor är bra; blott kommersiellt framgångsrik, vilket är något helt annat. Så, när jag påstår att Status Quo var bra, är det alltså inte ett faktiskt konstaterande utan blott manifesterandet av min egen subjektiva uppfattning.

1977 kom albumet ”Rockin’ all over the world” och på något Churchillskt sätt tog slutet på resan sin början. Det albumet var inte alls av samma snitt som de fem föregående studioalbumen. 1978 års album ”If you can’t stand the heat” visade att bandet befann sig på ett sluttande plan och när John Coghlan och Alan Lancaster några år senare lämnade gruppen försvann magin fullständigt. Francis Rossi och Rick Parfitt tröskade på med andra kompletterande musiker och när jag – i vad som må vara hoppets seger över förståndet – såg en sådan konstellation live i Globen 1991 fick jag så kvittot på att allt var förbi. Jag tror knappt jag ens lyssnade på de gamla skivorna på 15 år efter det.

För kanske fem år sedan började jag dock försiktigt försöka närma mig Status Quo igen. Och då det där fantastiska bandet från 1970-talet senare hälft, inte de där nya konstellationerna. Alla skivorna med Status Quo hade jag ju rangerat ut för många år sedan, men tack vare de digitala leverantörerna kunde jag återse mina tonårsidoler så som dom såg ut då, när det begav sig. Och när jag nu i modern tid lyssnar på de där gamla låtarna igen, så blir jag liksom lite sittande och stirrar lätt rakt ut i tomma intet och minns tillbaka… När jag så, för en tid sedan, läste att bandet hade planer på att ånyo göra några konserter med den där gamla riktiga besättningen, då tändes både hopp och förfäran i samma ögonblick. Samtidigt som jag tänkte att jag i så fall bara måste se dom live igen, så tänkte jag samtidigt att det kanske bäst läts bli ifall de inte alls nådde upp till den, förmodligen idealiserade, bild av bandet som finns lagrat i mitt minne. Motsägelsefullt, med andra ord.

När jag så nu i november tittade på 2012 års dokumentär ”Hello Quo!” om bandet, lämnade jag den dokumentären med en mycket märklig känsla. I slutet av den där dokumentären så spelar dom faktiskt en låt tillsammans i den äkta uppsättningen. Det är fyra gamla gubbar som river av låten In My Chair. Och i dokumentärens extramaterial fanns ytterligare, lite lätt trevande, jammande. Det är inte alls samma riv som på den där liveskivan från 1977 utan i stället betydligt grånat och kanske lite trött, men nånstans finns ändå något lite av magin från 1970-talet kvar.

Som sagt, en mycket märklig känsla att se sina tonårsidoler ha blivit folkpensionärer, men detta till trots kunna riva av en rocklåt någonstans i närheten av hur den ska låta. När In My Chair var slut och eftertexterna rullade satt jag igen sådär hålögd och bara stirrade ut i tomma intet igen. För ett ögonblick visste jag inte om jag var i 1970-talets slut eller mitt i verkligheten år 2012. All tid var på något märkligt sätt samtidigt, för en stund. Både jag och gubbarna i bandet är sisådär 35 år äldre nu än då. Men samtidigt som tiden både sprungit ifrån oss har den också följt med oss. Man kanske kan säg att vi har åldrats tillsammans, fast var och en på sitt håll.

Om så för en stund så kanske riktiga Status Quo alltså finns igen. Jag läser på bandets hemsida att dom kommer att genomföra några spelningar i mars 2013 med den riktiga besättningen. Och frågan jag ställer mig själv är alltså om jag vågar se dom live igen, om den chansen uppenbarar sig; eller om jag vågar låta bli att se dom igen, om chansen uppenbarar sig. Och om det verkligen blir så att dom kommer att spela igen med denna riktiga besättning, då kanske ändå inte historien om det som – i mina öron – en gång var världens bästa rockband, tog slut på 1980-talet.

Category: Om musik | Kommentering avstängd