oktober 19

Om #metoo

Flödet svämmar över av #metoo. Länge känns det mest som ett flockbeteende. Alla springer åt samma håll; ett vanligt beteende i vårt samhälle. Okända och kända människor berättar sina historier och det blir på något vis bara ord på en skärm. Inte ens när Miriam Bryant och Molly Sandén – artister som jag respekterar för sitt artisteri – berättar sina historier om övergrepp blir det mer än ord på en skärm. Det har blivit en hype.

Jag känner mig utanför. Det är inte min värld. Det här berör inte mig. Jag är ju inte sån. Och det där med gulit by assosiation ogillar jag ganska starkt sedan länge. Det är andras berättelser. Berättelser från en annan värld. En värld där jag inte är med; jag sitter utanför och tittar in.

Och bitvis är det mest en akademisk debatt. Liksom i labform; teoretisk Det är statistik och fina termer. Det är siffror och klyschor som jag slutat lyssna på för länge sedan. Jag är ju inte sån. Det handlar ju inte om mig utan om en helt annan värld.

Det hela tilltar där ute i den digitala verkligheten och jag blir lätt immun. Bara hashtagen dyker upp så skrollar jag avmätt vidare. Ögonens slarviga jakt på något mer intressant. Jag stänger liksom av.

Nästan har jag glömt bort det hela när några berättelser från tjejer som har en plats i mitt hjärta dyker upp. Jag stannar upp. Deras berättelser tränger in. Biter sig fast. Går inte att slarvigt skrolla förbi. Det är ju människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. Som ger mitt liv ljus. Dom har också historier att berätta.

Det träffar mig. Det gör ont i hjärtat. Hon? Men hon som är en så underbar människa? Varför hon? Varför är inte hon fredad från detta? Kanske för att det är en verklighet och när den verkligheten drabbar någon jag tycker om, då känns det. Då finns det. Det är inte bara anonyma personer. Inte bara statistik. Inte bara flockbeteende. Inte bara en hype. Det är på riktigt.

När det drabbar dom jag tycker om blir jag liksom involverad på något vis. Då berör dig även mig. Inte bara ”alla andra”.

Så det är väl lika bra att jag rannsakar mitt eget beteende. Var finns jag egentligen i allt det här? Var finns du?

Jag har sedan ganska länge insett att jag inte kan ändra någon annans beteende. Jag kan bara ändra mitt eget. Men det är i vart fall ett steg; att inte vara en del av problemet.

Vad kommer jag fram till? Inte bara trevliga tankar, men åtminstone att jag är bättre nu än vad jag har varit. Att jag är på rätt väg. På vilken väg är du?

maj 19

Om min morfar

Min morfar hette Gustav Söderberg och föddes den 21 mars 1894. Han dog den 17 april 1971, då var jag nio år och mina minnen av honom är ganska sparsamma. Under senare år har jag dock fått lära mig lite mer om honom och skulle jag ge mig på en kort sammanfattning av honom så vore den nog att han var en besvärlig typ.

Morfars pappa hette Jakob och var 46 år när morfar föddes. Noterbart på den tiden var att Jakobs dåvarande fru inte var morfars biologiska mamma, utan detta var i stället den då 18-åriga Anna Matilda Johansson, en piga som bodde i närheten. Hur det faktiskt hänger ihop finns det numera inte någon som kan bringa klarhet i, men antingen var det så att Jakob var ute och vänstrade med den unga damen eller så var det så att Jakob och hans fru inte kunde få barn själva och den unga damen anlitades som typ surrogatmamma. För det senare talar det för tiden ganska ovanliga att Jakob tog hand om oäktingen Gustav. Jakob gifte om sig och senare fick Gustav en syster, Tyra.

1919 gifte sig morfar med Gunhild Palm (född i Malmö men uppväxt i Marstrand) och 1920 fick dom sonen Bill som föddes i Hacksta, en liten by utanför Enköping. 1921 klev morfar på en båt i Stockholm och den 2 september 1921 klev han iland i Los Angeles. Den 6 mars 1923 kom även Gunhild och Bill till Amerika. Gunhild och Bill tog dock vägen via New York. Det måste ha varit en strapats för dom att ta sig tvärs igenom hela USA, till Gustav i Kalifornien, utan att kunna ett ord engelska.

Morfar började bygga ett hus åt sin familj och livnärde sig i byggbranschen i Kalifornien. Inledningsvis verkar det ha gått ganska bra för morfar och ibland skröt han sedermera bl.a. om vilken stor bil hade hade haft råd att köpa, en Bugatti. Hans skrävlande får faktiskt ett visst stöd av fotografier från den tiden där han är iklädd påtagligt finare kläder än gemene man.

Riktigt vad som hände finns det inte längre någon som kan bringa klarhet i men i början av 1927 lämnade morfar sin fru och son i Los Angeles och åkte tillbaka till Sverige. Detaljerna kring det hela är alltså oklara men ska jag spetsa till det hela så dumpade morfar sin familj och bara stack… Gunhild och Bill blev inte bara lämnade, de blev också hemlösa. Medan Gunhild letade arbete och försörjning fick mor och son lösa sitt boende genom att under en period övernatta i en bordell.

Sonen Bill bar detta att pappa försvann med sig resten av livet. En tid innan Bill dog i januari 2003 fick han en stroke och när Bill hittades satt han ensam i sin fåtölj och på bordet bredvid honom fanns en tom whiskyflaska och foton på hans pappa… Känslan av att ha blivit övergiven av sin pappa hade Bill alltså med sig livet ut.

Bland dom amerikanska släktingarna spreds legenden att morfar emigrerat till Australien, blivit kommunist och supit ihjäl sig; ett av tre var rätt. Morfar åkte som sagt tillbaka till Sverige (enligt familjelegenden här i Sverige så skalade han potatis på båten för att betala för hemresan).

Redan innan morfar åkte till USA så hade han lärt känna min mormor. Vilken relation dom faktiskt hade är även det oklart. Känt är dock att under alla sina år i USA så skrev morfar regelbundet brev till mormor (fast han då alltså var gift med Gunhild och hade sonen Bill). Morsan smygläste senare några av breven när hon var tonåring, men när mormor sedermera dog i december 1985 så var alla breven borta.

1935 gifte sig mormor och morfar och 1936 föddes morsan. Dom bodde inledningsvis i samma Hacksta. En av ödets alla nycker är att morsan och hennes halvbror Bill båda föddes den 6 september, fast då alltså med 16 års mellanrum.

Morfar var alltså övertygad och hårdnackad kommunist; jag minns att det i hans och mormors lägenhet låg travar av kolorerade tidningar med titeln SOVJET (dom måste mormor dock ha kastat när morfar dog, för jag har inget minne av att dom fanns kvar hemma hos mormor när hon blivit änka). Morfar var dock inte bara övertygad kommunist, han var dessutom tjurskallig, diskuterade politik vitt och brett och blev inte sällan livsvarigt osams med folk i omgivningen med anledning av detta. Morsan har berättat att det minsann inte var någon dans på rosor at växa upp i en liten by med en sådan farsa. 1955 flyttade familjen från Hacksta och till Karlbergsvägen i Stockholm.

På morgonen den 17 april 1971 dog morfar, 77 år gammal. Han kom ut i köket, sa till mormor att han hade bäddat sängen och sen föll han ihop död på golvet. Han ligger begravd i en minneslund på Skogskyrkogården.

På något sätt letade sig ett fotografi på en kulstötande 17-årig Bill över till morfars svenska familj. Hur detta gick till är oklart och svårt att få ihop med att det i den amerikanska familjen berättades om att morfar skulle supit ihjäl sig i Australien. Varför skulle någon i USA i så fall ha skickat ett kort till morfar i Sverige på en 17-årig Bill, tio år efter att Gustav lämnat USA? Ingen (nu levande) vet.

Alltsedan jag första gången såg den där bilden som liten pojke har jag då och då undrat över dom där amerikanska släktingarna och främst kring om Bill fick några barn, i så fall mina kusiner. Med stigande ålder undrade jag detta mer frekvent och även mer påtagligt. Har jag några kusiner i USA? Vid några tillfällen under åren har jag gjort tafatta försök att bringa reda i detta. Verktygen för detta var dock få och eftersom det liksom inte pratades i släkten om morfars eskapader i USA så fanns det inte som kunde – eller ville – berätta. Det där med verktygen kom dock att förändras över tid och 2013 gjorde jag ett nytt försök; nu fanns ju Internet, google och flera släktforskningssajter att tillgå. Efter en del sökande på en sån där släktforskningssajt så formulerade jag i augusti 2013 en i mina ögon adekvat sökfras på google. Jag fick några träff och någon av dom översta klickade jag på på chans. Det var en amerikan som skrev på sin blogg om sina släktingar och snart framgick att det fanns svenska kopplingar. Jag slarvläste och skrollade och på något sätt kändes det som skrevs svagt bekant.

Plötsligt på denna blogg dyker då den där bilden på den 17-årige Bill upp. Det var en mycket märklig känsla. Bloggen innehades av Bills son Dan Soderberg. Se där, de amerikanska kusinerna var funna. Jag skrev till Dan via Messenger på Facebook och ett utbytande av kunskaper bröt ut. Vi kom båda två att lära oss saker om våra släktingar som vi inte visste innan. Och i april 2016 träffades vi i Kalifornien.

Jag vet att detta högst sannolikt är ett ganska klassiskt ålderstecken, men det har någon sorts betydelse att få lite vetskap om sin egen plats i familjehistorien. Och att få svar på de där gamla funderingarna om de amerikanska släktingarna har varit värdefullt. Så även om detta ämne är sjukt ointressant för resten av världen så har det alltså fått betydelse för mig.

december 28

Om sen och döden

Den där RIP-trenden förbryllar mig en aning. Om du inte finner anledning att säga något vänligt om och till mig när jag fortfarande lever, är det lite svårt att se poängen i att du gör det efter att jag har kvitterat det jordiska. Säg det nu, eller låt bli. Typ. Lite som den där anglosaxiska bröllopsfloskeln; speak up now or forever hold you peace.

Den gamla traditionen att hedra någons minne verkar alltjämt ganska djupt rotad i vårt samhälle, trots att mycket annat förändrats. Och jag vänder mig inte alls mot den traditionen egentligen. Det som dock förefaller ske är att gillarna (ett ord som kanske inte fanns, fram till nu) liksom verkar bli fler när denna någon har lämnat in. Den sociala strömmen fylls lätt av försena hyllningar när någon (offentlig) person lämnat in.

Med detta sagt medges att även jag kan fångas av det där oåterkalleliga som döden ger. Det där, aldrig igen. Aldrig.

Nu är ju konstruktionen av systemet en gång sådan att livet både börjar och slutar och om det ska fyllas med något skall det göras mellan dessa båda händelser. Det gäller alltså att passa på. Jag har fler än en gång sett prov på det där med vad som kan hända med det som någon tänker sig göra ”sen”. Risken att det förblir ogjort och att det en dag är försent, är stor.

Inte så sällan tänker jag på en tidigare familjemedlem som minsann skulle köpa sig en stor motorcykel när han blev pensionär. Pensionsdagen kom och inte så läng tid därefter släcktes hans ljus för evigt och utan att någonsin ha haft den där motorcykeln. Symboliken blev stark av att på ganska nära håll se vad ”sen” kan åstadkomma. Ouppfyllnad.

Framtidstro är inte fel, det är inte så jag menar. Det är uppskjutandets faror jag försöker resonera kring. Det är klart att livet har ett flertal praktiska parametrar att beakta. Desto mer betydelsefullt att sortera fram det viktiga och inte låta just det bli ogjort. Fokus på rätt saker, typ.

Och detsamma gäller alltså, som jag ser det, det där med att uttrycka sin uppskattning för de personer som gör bra saker med mitt liv.

Livsläxan med detta kanske är att inte låta det där lilla besvärliga ordet ”sen” bli ett hinder för din egen och andras glädje. Så passa på…

Jag rundar därför av med en fråga. Till vem ska du framföra din uppskattning idag?

oktober 27

Om rockkonsertens väsen

Minnet sviktar men jag var förmodligen 13 år när jag gick på min första rockkonsert. Jag minns dock att det var på Hovet och att det var tonårstidens idoler Status Quo som estraderade. Jag minns att det var som att kliva in i en helt ny värld att komma in i det som även kallades Isstadion. Lokalen kändes ofantlig och jag kände mig liten. När jag gick därifrån var jag svettig, hes, lomhörd och euforisk. Den där nya världen som jag precis mött fick ett grepp om mig som i allt väsentligt håller i även idag.

En bra rockkonsert är en totalupplevelse. Det är uppfyllnad, eufori. Känslan är svår att klä i ord, den måste liksom upplevas. Men den är stor och den är stark. Det kom att bli ganska många konsertbesök – en del kassa, en del mediokra men dessbättre många fantastiska – under de följande åren. Nu har vanvettigt många år gått sedan jag för första gången jag klev in i den där nya världen. Hur och varför vet jag faktiskt inte men kanske halvvägs in i 1980-talet avtog mina konsertbesök och 1991 blev det liksom stopp.

För ungefär sex år sedan erbjöd jag mig att hämta mina då tonåriga telningar efter att dom varit på ett gig i Globens annex. Ute i god tid blev jag stående utanför en stund. Strömmande ut genom Annextes väggar hörde jag dom där tunga riffen och publikens högljudda deltagande. Då var det ju många år sedan jag själv varit på en rockkonsert och det kom att bli en märklig upplevelse att stå där och inse hur mina glin också fick vara med om det där som jag själv upplevt för så länge sedan. Och allt detta med gamla närbelägna Hovet där borta i blickfånget. När telningarna sedan kom ut från Annexet, sådär euforiskt uppskruvade, svettiga, tjattriga och hesa – då var det som om decennierna möttes och våra gemensamma upplevelser (låt vara med många år emellan) smältes samman. En handfast samhörighet infann sig. Obeskrivligt häftigt.

Det där blev också någon sorts nytändning för mitt eget gigintresse. Kort därefter gick jag på mitt första gig på närmare 20 år. Just det giget var inte helt övertygande, men jag var tillbaka på banan igen kändes det som. Att jag dessutom delade just den konsertupplevelsen med mina arvingar befäste den där samhörigheten. Cool känsla.

Såhär i modern tid finns det ett par band som får mig att känna allt det där häftiga som en rockkonsertupplevelse kan vara, igen. Känslan är densamma, men den är liksom lite annorlunda paketerad. Numera, när jag lämnar en bra konsert, är det inte längre svettig och hes; men ändå lika uppfylld av upplevelsen.

En gubbes eufori synes te sig något mer kontrollerad, men ändå finns den där. Och på insidan ter den sig inte särskilt annorlunda jämfört med hur det kunde kännas där på Hovet för över 40 år sedan. Tidlös eufori. En bra rockkonsert är en naturkraft, ett väsen.

februari 3

Om den bästa tiden i livet

Ibland – inte alldeles sällan faktiskt – hör eller ser jag människor som talar om en mer eller mindre tydligt angiven svunnen tid och säger att just den tiden var den bästa tiden i deras liv. Det är något sorligt med att höra dylika konstateranden tycker jag. Tänk att ha det bästa bakom sig; liksom hjälplöst utom räckhåll. Det kan inte vara så hoppfullt inför idag, inför framtiden.

Fram till idag har livet bestått av en massa bra och dåliga saker. En rad av mer eller mindre genomtänka beslut som fått alla möjliga olika konsekvenser för oss själva och för dom runt omkring oss. Det är klart, att när en och annan tokighet inträffade i livet var det väldigt lätt hänt att bli fångad av den och låta den liksom skvätta över sin dystra färg även på allt annat. Det är också klart att det går att peka ut händelser genom livet som tvärt om har varit helt fantastiska och därmed tänt en massa livets ljus. Och tillsammans har alltså allt det där fört oss hit där vi är idag. Ska man koka ner allt det där som hänt hittills i ett ord så blir väl det gissningsvis erfarenhet.

Visst känns det liksom naturligt att vissa epoker eller händelser i livet har parkerat sig på en tydlig plats i minnets allra ljusaste rum. Att ha goda minnen om goda tider i livet ser jag som en tillgång. Men det som liksom känns lite sorligt är att bli kvar där i den tid som flytt; att tycka att det var då som livet var, och att det som sker nu inte är lika värdefullt. Den tanken finner jag alltså sorglig och påminnande om att ha gett upp på något vis.

För egen del tror jag i stället att det är bättre att tänka som Ture Rangström formulerade det hela i sin svenska översättning av La Cage Aux Folles; ”vår bästa tid är nu”. Det bästa kanske inte har hänt ännu och det som är kvar av livet är inte bara en transportsträcka. Men visst, om jag ägnar min tid åt att fundera över det som inte är längre, så kanske jag har nära till hands att får för mig att det var bättre förr. Men gårdagen kan jag ju ändå inte göra mycket åt; det är idag jag kan påverka.

Och det var inte bättre förr; det är bättre nu. För nu vet och förstår vi en massa saker som vi inte visste eller förstod förr. Och eftersom lärandet förhoppningsvis inte tar slut så kommer livet att bli snäppet ännu bättre i morgon. Och det där med att det skulle ha varit bättre förr kan nog också vara ett minnets bedrägeri; det är nog lätt hänt att minnas det man vill minnas och skuffa undan det där andra.

Så istället för att förlora sig i det där som ändå aldrig kommer åter, känns det bättre och mer närvarande att se det som att vår bästa tid är nu. Så tänker jag i alla fall.

oktober 4

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.

augusti 1

Om den försvunna odödligheten

I början av sommaren var jag på begravning. Det var Kalles begravning; Kalle var en ett år yngre polare från högstadietiden (och den första gitarrist jag träffade som liksom satt ihop med – var ett med – gitarren). Alltså en polare från en helt annan tid och ett helt annat liv. Jag hade inte träffat Kalle på sisådär 35 år när jag nåddes av beskedet att han kvitterat det jordiska. Ändå kändes det, av någon anledning, helt självklart att gå på hans begravning den där soliga junidagen.

Det blev inte bara ett farväl av Kalle utan även några insikter, bl.a. om att nästan en generation har gått sedan jag träffade Kalle och att livet gjort saker med oss under den tiden. Att det liksom gått en generation blev också tydligt genom att Kalles barn var där för att ta farväl av sin pappa; barn som idag är äldre än vad Kalle var sista gången jag träffade honom då i en svunnen tid.

På begravningen träffade jag även tre andra gamla polare från samma svunna tid och samma svunna liv. Tre medelålders gentlemen; vi som var på gränsen till odödliga när vi hängde då för en generation sedan. Det var något rofyllt i att titta på de där tre åldrande gamla polarna, krama om dom och garva åt hur jävla gamla vi (plötsligt) hade blivit. Hade vi sagt då för ungefär 30 år sedan när vi sågs senaste gången, ”vi ses på Kalles begravning”, så hade vi kanske hört orden men omöjligt förstått dessas innebörd. Nu var det plötsligt en oundviklig realitet. Vad som är begripligt för oss människor kan onekligen ändras över tid.

När jag landat lite i den där upplevelsen som Kalles begravning blev så slog det mig att det är något befriande i att inte längre leva i villfarelsen att jag skulle vara odödlig. Det känns lite som att det där kriget i vilket man skall bevisa sig, är över. I stället har en fred inträtt i vilken jag kan bortse från det där bevisandet och sånt som hör det till, för att i stället se och uppskatta dom små sakerna i livet – dom som gör att dagen idag blir en bra dag (skit samma om gårdagen blev sådär eller vad morgondagen må slänga framför mig).

Visst består livet även idag av ett och annat predikament. Men insikten att jag klarat mig hyfsat väl hittills, trots en och annan motgång, leder mig att tro att det kommer att gå hyfsat bra även den tid som jag har kvar. Och att oroa sig över den framtid som ingen av oss ändå känner eller bemästrar, framstår numera mest som ett meningslöst slöseri (finns det meningsfulla slöserier?) med energi; que sera sera…

Tack Kalle. Tack för att jag fick vara din polare då en gång för länge sedan, men mest för att du såg till att skapa en stund där jag förstod att insikten om den försvunna odödligheten inte är ett problem, utan en befrielse och en väg till inre ro.

juni 28

Om nya perspektiv

Nej, det här ska inte handla om Ola Magnells låt från 1975. Eller kanske lite på något avlägset vis, fast ändå inte. Nåväl, till saken.

Det är lätt hänt att få för sig att man själv har rätt; att det egna synsättet är det korrekta och det sunda förnuftets nav. Jag har dock kommit att erfara att det kanske inte alls är på det viset.

Under ganska lång tid hade jag ett merendels träskalligt och väsentligen negativt sätt att se på livet. Jag var allt för obefogat säker på det mesta och därtill såg jag livet kanske mest som ett problem som skulle hanteras och en kamp som skulle genomlidas. Att kalla mig för surgubbe var befogat.

Men något hände.

För några år sedan dök en person upp i mitt liv, som genom sin blotta varelse utmanade mitt synsätt. När hen med viss värme – och med ett leende, nästan i förbigående – talade väl om en företeelse som jag länge stört mig på, så drabbades jag obönhörligt av insikten att jag kanske inte hade rätt ändå? Själva sakfrågan var knappast väsentlig egentligen, men skeendet som sådant var lätt omtumlande. Det som liksom hade varit ack så självklart för mig, utmanades på ett enkelt men påtagligt effektivt sätt. Tänk om, gubbe!

Den där upplevelsen startade en process. Var det kanske så att även allt det där andra som jag var sådär träskalligt övertygad om, inte heller var så självklart egentligen?

Låt mig ta ett banalt, men påtagligt, exempel. Under många år hade jag stört mig på s.k. studentflak. Vafan var det för jävla mening med att med skrän och neandertalarbeteende högljutt bräka och fira sin nyvunna arbetslöshet och därigenom dessutom störa flödet för oss vanliga människor; fy fan. Våren 2013 – en tid efter att hen hade utmanat mina invanda perspektiv – förvånades jag över att jag plötsligt tänkte och kände något helt annat när jag såg ett sånt där studentfalk. Jag blev i stället alldeles mjuk och varm på insidan, över dessa framtidspiloters uppenbara glädje över att dom tagit ett, för dom, stort steg i sina liv. Det var glädje som kringgärdade det där flaket, och inte alls det där mörka som jag tidigare trott.

Sen föll flera av mina övertygelser pladask, likt dominobrickor som ger varandra en knuff. Och allt detta bara för att en person, med förvånansvärt små medel, på ett liksom självklart övertygande sätt lyckades utmana min syn på tillvaron; utmana mina invanda perspektiv.

En av livets mest intressant upplevelser har onekligen varit just denna; insikten att det inte alls är så säkert att jag tänkt rätt; att mina synsätt behöver utmanas; att jag ständigt måste vara beredd på, och mottaglig för, just nya perspektiv.

mars 11

Om utebliven saknad

En rubrik fladdrar förbi i nyhetsflödet. En äldre kvinna har legat död i sin lägenhet i två år utan att någon märkt något. Jag läser inte vidare så jag har ingen aning om rubriken har någon koppling till vad som hänt eller om det bara är medias jakt på ännu ett klick. Men det hela får mig att fundera hursom.

Nog kan jag för egen del tycka att det vore mer tilltalande att bli ihågkommen och inte helt bortglömd redan under min livstid. När jag väl slutligen monterat ned den där allra sista av skyltar längs min resas väg, då spelar det väl mig själv knappast någon roll om någon minns mig längre eller inte. Men att bli bortglömd redan under livstiden borde väl ändå vara än sorgligare? Onekligen finns det ändå något sorgligt i att en människa kan vara så icke saknad att ingen annan ens märker hennes frånfälle. I denna värld av autogiron och allsköns annan automation kan man alltså kanske vara död i år utan att någon eller något uppmärksammar det. Hur blev de så?

Den kanske självklara frågan som inträder är om jag skulle reagera på om jag inte såg någon av mina grannar på ett år. Svaret skrämmer mig onekligen; helt säker är jag nämligen inte. Och frågan som jag knapps ens vågar uttala för mig själv i mitt eget huvud; skulle omvärlden märka ifall jag bara försvann en dag…?

Ett svagt eko från 1977 gör sig påmint. Det året kom Magnus Uggla med plattan “Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Jag modulerar om den tanken och kommer fram till att om någon där ute inte har något snällt att säga om mig medan jag vandrar på denna jord, skit i så fall i det även när jag väl har mulat. Och skulle du råka ha något snällt att säga; gör det i så fall innan jag kvitterar detta det jordiska liv som vi känner det.

Jag landar nog i att det måste vara bättre att bli ihågkommen och i bästa fall uppskattad under livstiden. Men att inte bli saknad på två år är lite sorgligt.

november 6

Om ett foto från 1989

Plötsligt läggs det ut ett gammalt foto på Facebook. Ett foto från 1989 där jag finns med. Jag har aldrig sett bilden förut såvitt jag kan minnas. Det är min dåvarande arbetskompis Uffe som både har tagit bilden och som lägger ut den. Det blir en ögonblicklig och lätt hissnande resa tillbaka i tiden. Och eftersom han på bilden inte är alldeles olik mig själv av idag, blir jag under ett andetag lätt osäker på i vilket decennium som jag faktiskt befinner mig.

När den där decenniekarusellen har lugnat ner sig lite i mitt inre landar tankarna i något som jag faktiskt redan har insett. Under många år av mitt liv var mitt arbete en viktig del av min identitet. Jag jobbade inte bara som ditt och datt, jag var liksom ditt och datt. Här kan det väl vara på sin plats att bara nämna att innan jag till slut halkade in på den akademiska banan så hann jag avverka nära nog ett tjog olika arbeten av ganska varierande slag. Och alla dessa arbeten kom alltså att bli en betydande del av min identitet. Detta insåg jag dock inte när det tilldrog sig, utan det har jag kommit att förstå senare.

Numer är saken dock i ett påtagligt annat läge. För några år sedan kom jag nämligen att inse att det där har ändrats påtagligt. Numera är inte alls min identitet lika avhängig av mitt arbete. Nu är jag liksom mera den jag är, och inte så mycket det jag gör. Möjligen – och kanske därtill förhoppningsvis – har jag träffats lite av det som den (ursprungligen) tyske filosofen Erich Fromm resonerar om i sin bok Att ha eller att vara. Det är skillnad på att ha en båt och på att vara på sjön. Kanske har jag i något litet avseende numera funnit var jag är, så jag inte behöver ägna så mycket åt vad jag har? Och om det skulle vara på det viset, så slår väl det kanske också igenom på det där med arbetet. Jag kan liksom vara till freds med att vara den som jag är, jag behöver inte kompensera (eller vad än det nu är frågan om) det med en yrkesroll eller en titel eller något liknande.

Om mitt nuvarande synsätt är bättre än det tidigare kanske man kan ha olika syn på. För egen del kommer jag nog dock fram till att det har blivit bättre. Att jag har blivit bättre. Inte så bra som jag borde, men bättre än vad jag var. Eller så är det kanske inte en fråga om bättre i förhållande till sämre. Kanske är det bara en fråga om olika. Om förändring. Om att varken jag eller världen omkring mig är densamma idag som då 1989.

Category: Om livet | 1 kommentar