oktober 19

Om fasadbelysningar

Den här texten handlar inte alls om fasadbelysningar egentligen. Fasadbelysningen är bara en symbol för det som jag nu ska försöka resonera kring.

Många människor i det moderna samhället ägnar mycken tid åt att uppnå saker. Och ofta handlar det också om just saker; nyaste telefonen, blankaste bilen, mest välklippta gräsmattan, ett nytt kök och ibland också en fasadbelysning. Men inte bara saker, utan också försök att uppnå verkliga eller förmenta tillstånd. Symboler. Symboler för det som kallas framgång. Symboler för tillhörigheter. Haka på trender. Följa normer. Men i jakten på att allt ska se så fantastiskt ut, ser jag risken i att det som finns inom oss blir förbisprunget. Hur tar vi hand om vår inre ro? Hur tar vi hand om vår inre lycka?

Nu menar jag inte att prylar i sig är av ondo. Prylar kan vara kul. Men prylar kan nog inte ersätta lyckan om den ändå inte finns där. En ny iPhone – för att bara ta ett exempel – är knappast ett särskilt väl fungerande substitut för lycka. Och det är i det perspektivet som jag ser fenomenet fasadbelysningarna. Att det som ser snyggt och imponerande ut på fasaden, egentligen säger väldigt lite om hur det känns i själ och hjärta bakom denna smakfullt upplysta fasad.

För några år sedan hade jag en upplevelse som för mig blev en ganska tydlig beskrivning av det jag menar. Jag hamnade av tillfälligheter på en gata där det låg fem-sex helt nybyggda hus bredvid varandra. Allt var nytt och tipp-topp. Husen var oklanderligt nya och fina. Bilarna som stod på uppfarterna var nya och glänsande. I köken – som man såg rakt in i – var maskiner och husgeråd av senaste och högsta standard. Människor rörde sig kring husen. Dom såg ut att ha allt. Men det som fångade mig var att ingen av dessa människor log. Dom var på något vis sammanbitet hålögda allihopa, där dom stod mitt i sina stålborstade deluxe-kök, där mitt i sina glättigt Photoshoppade liv. Allt verkade finnas, utom glädje. Det jag såg gjorde mig förundrad och lite bedrövad. Varför hade dessa människor valt att leva sina liv sådär?

Hur kommer det sig att så många lägger ner så mycket av sin livskraft på att manifestera det som när dagen är slut och vi ligger med huvudet på kudden, faktiskt är helt meningslöst? Vad är det som gör att så många av oss hellre jagar ikapp alla dessa symboler, i stället för att vänta in oss själva?

För egen del försöker jag tänka på det här. Jag försöker tänka på vad som verkligen är och som känns viktigt, och vad som bara förefaller att vara det. Jag försöker lyssna inåt och reflektera över vad som faktiskt för mig i riktning mot den där inte ron och den där inre lyckan. Det går olika bra; men jag försöker. Gör du?

oktober 12

Om att följa sin dröm

Det finns personer som har förmågan att följa sin dröm; att göra det där man verkligen vill utan att rätta sig efter vad nån annan kanske förväntar sig av en, utan att falla in i det där hjulet som så många faller in i utan att riktigt veta varför. Gissningsvis krävs det både drivkraft och en gnutta tur för att kunna göra just detta, följa sin dröm. Jag kan tycka att det finns något imponerade i att våga ta det där klivet och att göra det som känns närmast hjärtat. Just det där att våga, det kräver mod. Att också lyckas med det, kräver alltså även en gnutta tur skulle jag tro. Men just att våga, det är rätt cool måste jag säga.

Låt mig ta tre exempel.

Mia Karlsson som spelar gitarr och sjunger i Crucified Barbara har under några år beskrivit sin version av detta fenomen, i bloggar mm. Det ger mig en bild av en hyfsat motiverad kvinna som är trogen sig egen idé och sin egen dröm, trots att den bjudit en resa som inte alltid verkar ha varit lätt, men vars svårigheter ändå inte fått henne ur kurs. När det gäller att leva på sin musik finns det några som lever flott som bara den och mängder som får kämpa för att få ihop det. Och att kämpa utan att ge upp, det kallar jag drivkraft. Mia Karlsson verkar onekligen ha just den drivkraften.

Gabriel Bremler som hoppade av psykologlinjen (mer eller mindre permanent) för att i stället ägna sig åt att bygga LEGO. Killen kom på att han inte riktigt kunde komma över det där med att bygga LEGO. Och en rimlig åtgärd då är väl att leva på att bygga LEGO? Det hela kändes aningen osannolikt när jag hörde om det första gången, det skall medges. Men nu lever han alltså på just att bygga LEGO. Åt andra. Bl.a. har han gjort en modell av Turning Torso åt NCC, till vilken det lär ha gått åt ungefär 25 000 bitar. Att leva på att bygga LEGO; rätt cool.

Felix Kjellberg som inte ville vara ingenjör och som satte sig och spelade datorspel istället; inför nästan hela världen skulle det visa sig. Han behöver väl knappast någon närmare presentation eller beskrivning?

Tom Petty lär ha sagt Do something you really like, and hopefully it pays the rent. As far as I’m concerned, that’s success. Det sammanfattar väl på något vis lite av vad jag menar är essensen med att följa sin dröm. Det alldeles motsatta – att en dag inse att livet slängdes bort på något tämligen ointressant och att alla drömma ligger kvar helt ouppfyllda – torde vara mest sorgligt, men gissningsvis dessvärre inte helt ovanligt.

Så, följ din dröm…

augusti 2

Om hur vänner skingras för vinden

Fler än en gång i livet har jag under en tid umgåtts så mycket eller nära med människor, att jag på något vis blev övertygad om att relationerna till dessa människor liksom vore självklara och dessutom skulle fortgå för evigt. Och fler än en gång har jag kommit att lära mig att den övertygelsen inte alltid lierar sig med vad som faktiskt sker. Arbetskamrater och skolkamrater är två bra exempel på personer som liksom fanns där dagligen en tid, men inte sen.

En kanske slarvig slutsats kunde bli att dessa människor som vi trodde ha oss nära, och som sedan liksom försvann med vinden på något sätt, egentligen inte var så nära som vi trodde. Jag ställer mig tveksam till den slutsatsen. I stället tror jag att det handlar mer om det som lite klyschigt uttryckts som att var sak har sin tid. Där och då var det vi, sen är det några andra. Typ. Dessutom är jag tveksam till att något behöver ses som mindre bara för att det inte vara för evigt. Kanske är det bättre att vårda det som ett minne av något bra som faktiskt har hänt?

Möjligen är det så att det är lite som varar för evigt. Jag läste någonstans någon gång att i kärlek finns inget begrepp om tid. Kanske är det detsamma med vänskap. Hur vänskapen är, är väsentligare än hur långvarig den är. Och långvarighet behöver ju inte heller med självklarhet vara synonymt med kvalitet.

Numera, när jag ser tillbaka på sådant som inte är längre, känner jag nog mest en blandning av ödmjukhet och glädje över att jag faktiskt har fått uppleva det jag har fått uppleva. Den slutsatsen leder till en annan insikt; att försöka uppskatta det som är just nu – i morgon kan det (också) vara för evigt över och borta.

april 26

Om farsans ande

På juldagen 2007 drog min farsa sitt sista andetag. Dagarna, veckorna, månaderna och åren som flutit förbi sedan dess har kanske lärt mig två saker; livet går vidare och någonstans där ute finns farsans ande kvar och liksom följer mig på vägen. Det senare kanske inte bara är en kunskap, utan även en förhoppning, en tro, en känsla.

Det finns ingen särskilt angiven plats där min farsas minne vilar. En del tjafs med kärringen han råkade vara gift med när han kvitterade det jordiska, har bl.a. lett till just att det inte finns någon geografiskt bunden plats där hans minnes kan hedras. Det har gjort att jag under åren som gått liksom har sökt efter en sådan plats där jag kan stanna upp, reflektera, minnas och sakna. Men, nej.

Här öppnas förstås möjligheter att bli bitter och känna mer eller mindre avsky mot den där kärringen han råkade vara gift med och som ställde till eftermälet. Men, nej. Jag vill inte svärta minnet av min farsa med bitterhet och dylikt bjäfs. Jag vill färga det med vördnad, respekt och med kärlek, med insikten att livet går vidare och att han är med mig trots allt.

Begravningsakten hölls på Skogskyrkogården och ett antal gånger har jag åkt dit för att på något vis känna farsans ande; för att liksom resonera med honom och för att reflektera över det som var. Över det som är. Över det som komma skall. Och visst har jag väl känt att han i någon mån varit där, bredvid mig.

I veckan var jag dock på besök i det Radiohus som han arbetade i under 25 år. Inte alls för att reflektera över farsan, utan av helt andra – påtagligt angenäma – anledningar. Väl i detta Radiohus slog mig plötsligt, och påtagligt, insikten att det ju är i just detta (hans) Radiohus som hans ande vilar. Till lika delar är jag till freds och till ro med denna insikt, som jag är förvånad att jag inte långt tidigare insett att det är just här som hans ande vilar. Så självklart som det nu kan kännas. Men, insikter kan låta vänta på sig.

Så i trygghet och ro kommer jag alltså fram till att det är där, i Radiohuset, som farsans ande vilar, som den vakar över oss som går kvar här på denna jord (ett tag till). Det känns bra.

januari 13

Om tiden

Med stigande ålder upplever jag att det där med tid blir alltmer besvärligt. I ungdomens fagra vår bestod tiden av ett nu och ganska lite , samt ett oändligt sen. Numera förefaller i stället tiden bestå av ett nu, massor med och lite sen. Själva nuet har väl ungefär samma storlek som förr, men dom där andra två parametrarna har liksom bytt omfattning med varandra på något vis.

Jag inser också att det faktum att dået (om det ordet inte finns, så uppfinner jag det nu) är så pass närvarande att jag liksom inte riktigt kan få grepp om var i tiden som min själ befinner sig. I hjärtat känner jag mig nog mest fortfarande som den där 16-årige slyngeln som stod nedanför Gröna Lunds stora scen sommaren 1978, tittade på The Runaways och var enastående förälskad i deras trummis Sandy West. Eftersom den grabben alltjämt bor där innanför mitt bröst, är det så svårt att liksom axla det som de samhälleliga normerna förväntar sig av en 51-årig gubbe.

Åren och det som livet har bjudit, har förskaffat mig erfarenhet och möjligen en och annan insikt eller visdom; men dock inte riktigt förmåga att använda dessa. När jag hör uttrycket ”du är för gammal för att…” så har jag oftast svårt att förstå det eftersom han där på insidan så envist håller sig kvar. Det är som att jag inte riktigt kan förstå att han är i fysisk mening för evigt borta, eftersom han liksom äger insidan alltjämt.

Nu menar jag inte alls att jag på något vis längtar tillbaka eller hoppas på evig ungdom. Inte heller kan jag känna något behov av att liksom göra om livet. Det där med ”hade jag bara vetat då” känns som feltänk tycker jag. Allt det jag gjort – både stolligt och bra – är ju det som gjort mig till den jag är. Och inget säger väl att jag skulle bli ”bättre” eller att livet skulle bli ”bättre” om jag sprang runt med någon sorts facit i händerna hela dagarna.

När jag kommunicerar med dom där nittiotalisterna som jag känner så gör denna kronologiska förvirring sig ganska tydligt påmind. Skulle jag uttrycka det förenklat så uppfattar jag avståndet mellan mig och dessa nittiotalister som mindre, än vad dom högst sannolikt gör. Jag är äldre för dom, än vad dom är yngre för mig. Typ. Och kanske är det just i dom dialogerna som mina inre motstridigheter mellan dåtidens jag och dagens jag – som båda finns med mig parallellt, blir som mest påtagliga.

Category: Om livet, Reflektioner | Kommentering avstängd
juli 1

Om att låta dom leda vägen

Linda Creed skaldade på 1970-talet en fras som jag länge burit med mig, och som på senaste tiden kommit att kännas alltmer rätt. I texten till låten ”The Greatest Love of All” (ursprungligen framförd av George Benson 1977, men kanske mest känd som ”Greatest Love of All” med Whitney Huston från 1980-talet) skrev hon frasen ”teach them well, and let hem lead the way”.

När jag hörde denna fras första gången, vilket torde ha varit i samband med att Whitney Huston fick en hit med stycket i fråga, tyckte jag nog mest att det bara var en bra fras. Fastnade i mitt medvetande gjorde den hur som helst. Men sedan dess har det hänt saker i mitt liv. Kring mitten av 1990-talet blev jag pappa två gånger och någon stans därikring började väl kanske den där strofen få en lite annan innebörd. Tiden gick och numera är dessa mina barn på väg att transformeras till vuxna; likaledes är deras polare, av vilka jag har förmånen att få se några även som mina vänner (det händer liksom någonting i relationen till arvingarnas polare när även de är på väg att transformeras till vuxna). Att umgås med dessa nittiotalister ger onekligen ytterligare en till dimension till den där strofen.

Ju mer jag umgås med ”mina” nittiotalister, desto mer inser jag hur rätt Linda Creed träffade. När det märkliga inträffar att dessa nittiotalister lär mig saker, då inser jag att det som Linda Creed skaldade inte bara var en poptext utan även ord på ett fenomen som kanske möjligen kan kokas ner till ”utveckling” eller ”framtid”. Vore jag alltjämt en dysterkvist kunde jag uppfatta detta som att min tid vore förbi, men eftersom jag numera (vilket möjligen förtjänar ett eget inlägg) ser positivt på livet och tillvaron, så ser jag detta som att dessa nittiotalister har vänligheten att ta med mig på resan mot framtiden.

Det känns faktiskt stort och jag känner mig både glad och hedrad att jag får vara med på den resan.

Därmed inte alls sagt att jag skulle varit den som lärt dom väl. Har jag tur har jag väl dock förmedlat någon liten användbar insikt till mina barn, och med ännu mera tur även till någon annan av dessa framtidspiloter. Jag känner mig, hur som helst, ganska trygg med att luta mig lätt tillbaka och låta dom leda vägen; vägen till framtiden.

Category: Om livet | Kommentering avstängd
mars 1

Om lycka

Är du lycklig? Denna kanske inte så vanliga fråga fick jag ställd till mig från en person för flera år sen. Sen har hon ställt den igen med ojämna mellanrum. Det är en bra fråga. Lite av en svår fråga, också. Den sedvaliga hälsningsfrasen är väl ”hur är det” eller ”hur mår du” eller något snarlikt. Men att fråga en medmänniska om denne är lycklig, tillhör kanske inte det allra vanligaste.

Varje gång som hon ställde den frågan till mig så fick det mig att tänka efter; att känna efter. Det intressanta med att besvara frågan är att det kräver en stunds eftertanke kring vad det är som gör mig lycklig, respektive olycklig. Tror man på dom där gamla sagorna så lever man lycklig i alla sina dar efter att man fått prinsessan och halva kungariket, e dyl. Kanske. Kanske inte. Här är jag av uppfattningen att det inte finns någon mall att göra bedömningen efter, utan att var och en får skapa sina egna bedömningskriterier. Gör man sin egen bedömning med utgångspunkt från någon annans bedömningskriterier ser jag en risk att svaret faktiskt blir fel.

För egen del misstänker jag under stundom att den som omedelbart besvarar frågan med ett tveklöst ja, mest gör det för att försöka övertyga sig själv om svaret. För att svaret skall bli rätt tror jag faktiskt att det krävs en stund eftertanke, efterkännande, reflektion.

Jag har provat själv att ställa denna fråga några gånger, till människor som jag möter. Deras reaktion brukar bli som min egen; en stunds eftertanke. Och sen tycker jag mig ha sett en min av förvåning när jag väl fått ett svar; oavsett om svaret varit nej eller ja. Kanske är det inte bara ovanligt att ställa denna fråga till andra. Kanske är det också lite ovanligt att vi ställer den till oss själva?

Så, är du lycklig?

Category: Om livet | Kommentering avstängd