oktober 7

Om att pappa laddar bössan

Magnus Uggla skaldade, för ett decennium sedan, om hur pappa laddat bössan i avsikt att mota bort po po po pojkar som vill, bara bara komma till. Jag har ju också en dotter (som för närvarande är 17 år) så jag har också tänkt, och fnissat åt, det där med att pappa laddar bössan. Där ute på Nätet finns därtill allsköns varianter av detta tema; här är två av dessa.

Lyfter jag dock tanken och blicken något slår mig dock något helt annat. När jag tänker efter så inser jag att likväl söner som döttrar är berättigade till både kvantitet och kvalitet på liggandet. Varför skulle den ena av dessa uppmanas, alltmedan den andra avråds? Det blir liksom inte alldeles logiskt; dessutom ganska orättvist. Jag skall dock medge att jag har förvånats över min egen lätt reaktionära syn på saken, då innan jag tänkte till. Även jag har trillat ner i det där hjulspåret att sonens eskapader framtog som självklara, alltmedan dotterns dito som riskfyllda.

Visst, jag har hört argument som kanske kan sammanfattas som att tjejer kan råka värre ut än killar. Även om det påståendet är riktigt så är det ju tyvärr inte säkert att det finns en omedelbar korrelation mellan en reaktionär syn på söners och döttrars liggande, och garanti för att hemskheter går dem förbi. Dessutom är det ju nu en gång så att det är svårt att som förälder, likt en vaccination, rädda telningarna från hjärtesorg (och diverse andra verkliga och förmenta faror). Med en portion omdöme och lite av den tur som tyvärr krävs för att ta sig fram i denna värld, torde dock riskerna vara hanterbara.

Ett högst lokalt, men rimligt, steg mot en kanske jämställd värld vore väl att önska sina söner och döttrar samma välgång på njutningens hav?

Category: Om föräldraskap | Kommentering avstängd
juni 1

Om övningskörning

Helt nyligen har jag börjat handleda min 17-åriga dotter vid övningskörning. Vi sitter där och snirklar oss fram i trafiken och resonerar om bra och andra sätt att köra bil på. Jag har ju trots allt haft körkort i över 30 år så någon liten erfarenhet, och kanske även någon liten insikt, har jag väl förskaffat mig. Jag noterar att hon i vissa avseenden har ett agerande i trafiken som påminner om andra som är ovana, och säkert påminner om hur även jag en gång – långt innan TV4 fanns – förde mig i trafiken. Men tiden har alltså slipat av ett och annat trubbigt hörn från min bilkörning. Har jag tur kan jag få henne att undvika i vart fall ett av de misstag jag själv gjort, och redan där är mycket vunnet.

Vi resonerar om allt det där som alla andra övningskörande föräldrar och deras ungdomar resonerar om. Avstånd, filbyten, rondeller (här brukar någon besserwisser göra ett instick och med uppnosig sälta förtydliga att det minsann heter cirkulationsplats), döda vinklar, trafikmärken, planera sin körning, vara tydlig med sina avsikter i förhållande till andra trafikanter, att faror plötsligt och oannonserat kan dyka upp och allt det där andra som ingår. Jag inser att det är en fasansfull massa information som faktiskt skall tas in och processas, som jag själv och alla andra vana förare gör med någon sorts automatik; i värsta fall med slarv. Och så inser jag att mina eventuella pedagogiska förmågor får tas till sitt yttersta för att det inte skall bli anförande av typen ”för att jag säger det”, utan för att i stället försöka skapa egna insikter hos unga fröken.

Men när vi sitter där och resonerar och medan jag försöker förmedla något användbart som hon kan ha med sig på vägen, slår det mig att detta är ju precis som med mitt föräldrauppdrag i övrigt. Förälderns uppdrag att utan pekpinnar försöka förmedla kunskaper som ger eget tänkande och trygghet för att sedan kunna fara alldeles själv där ute på livets väg. En dag framöver när hon övningskört klart och har ett alldeles eget körkort i sin hand, då behövs jag inte längre där bredvid. Och precis så tror jag att det är med föräldraskapet även i övrigt. Rätt gjort blir jag henne överflödig inte bara där i passagerarsätet utan överallt. Och kommer vi dithän en dag, då tror jag att har lyckats med mitt uppdrag som förälder.

Och gör jag det mesta alldeles rätt kommer hon att fråga mig, ”pappa, vill du åka med” alldeles självmant. Och då inte för att hon behöver mitt stöd, utan för att hon vill ha mig med på sin resa – fast som passagerare utan bestämmanderätt. En sådan förälder och handledare vill jag vara.

Category: Om föräldraskap | Kommentering avstängd