december 18

Om att få rätt – Blir det rätt bara för att du får som du vill?

Ibland hör jag, eller läser, om någon som fått rätt mot någon annan. Ett sådant uttalande brukar dock vanligen inte betyda att det blivit rätt, utan i stället att denna någon fått som denne vill. En sådan utgång behöver ju i och för sig inte innebära att det blev rätt, eller rättvist. Vad som är rätt, eller rättvist, i någon högre, eller i vart fall objektiv mening, är sällan självklart. Tvärtom synes även uppfattningen om vad som är rätt eller rättvist, ofta vara tämligen subjektiv. Så frågan borde väl då bli, vad är rätt?

Innan jag försöker gå loss på frågan om vad som är rätt kan det finnas anledning att uppmärksamma den eventuella skillnaden mellan att få rätt och att det blir rätt. Som jag nyss var inne på uppfattar jag det som att få rätt egentligen är en synonym till att få som man vill. Låt mig ta ett exempel.

För en tid sedan såg jag en artikel i en nyhetstidning om att en kvinna ”fått rätt” mot någon sorts försäljare som förmått kvinnan att köpa något som hon – i vart fall sedermera – inte ville ha. Efter vissa turer hade det säljande bolaget gått med på att låta kvinnan lämna tillbaka det hon köpt och slippa betala något mer för detta. Rubriken till artikeln skanderade att kvinnan fått rätt mot säljarbolaget. Som jag ser det kan det debatteras huruvida det blev rätt. Att kvinnan (till slut) fick som hon ville förefaller tydligt. Men om detta också innebär att det i rent objektiv mening blev rätt, menar jag inte alls är säkert. Minst säljarbolaget skulle gissningsvis ha en motsatt uppfattning. Principen om att ingångna avtal skall hållas och att avtalsparter har rätt att förlita sig på att det överenskomna faktiskt gäller, skulle säkert och ha något att invända i debatten. Onekligen inträder även frågan vad det är som säljarbolaget fått? Orätt?

Att det blir rätt borde dock, menar jag, i stället ta avstamp i något mer generellt synsätt på vad som som är rätt (och följaktligen även vad som motsatsvis är orätt) och inte i huruvida en enskild individ får sin egen vilja igenom. Att det blir rätt i egentlig mening borde i så fall innebära att var och en erhåller – eller möjligen förlorar – i enlighet med vad som i en objektiv mening är rätt, och inte vad den enskilde individen själv anser är (dennes) rätt.

Här börjar då problematiken kring att utröna vad som i objektiv mening är rätt, skymta fram.

För att få lite systematik i resonemanget väljer jag att dela in saken i tre kategorier, subjektiv rätt, legal rätt och objektiv rätt. Den subjektiva rätten är enklast; det är det som var och en själv anser vara rätt. Den legala rätten är den rätt som följer av de lagar och liknande formella regler som gäller i respektive samhälle. Den objektiva rätten är den rätt som skulle sägas vara självklar och gäller överallt och för alla, utan att det behöver debatteras eller lagstiftas om saken.

I den bästa av världar sammanfaller dessa tre olika rätter med varandra. Men i den värld som vi faktiskt lever i är det dock långt från säkert att de gör så. Jag menar nog dessutom att det är enastående svårt att vaska fram vilken den objektiva rätten är. Inom bl.a. filosofin används begreppet naturrätten för att försöka ge sken av att vissa regler hade just ett sådant naturligt ursprung att de vore objektivt sett självklara, eller i vart fall så nära självklara man kan komma. Lyssnar vi på libertarianerna och Locke skulle rätten till liv, frihet och egendom vara sådana objektiva rätter. Möjligen kan man i stora delar av världen finna majoritet för synsättet att var och en själv skall äga sitt eget liv. Sen om man därefter råkar ställa sig frågan om vad som innefattas i begreppet livet, kanske självklarheten mattas något? Att var och en bör ha rätt att slippa bli ihjälslagen kanske är någorlunda odiskutabelt. Men om vi talar om att fylla sitt liv med ett meningsfullt innehåll, är det då alltjämt lika odiskutabelt vad rätten till sitt liv innebär? Att kunna fastställa den objektiva rätten helt utan att drabbas av sina egna åsikter, är nog svårt.

Den legala rätten kan väl sägas bestå av tre beståndsdelar. Till någon del består den förmodligen av lagstiftarens förhoppning om att få oss människor att agera rätt mot varandra; därmed i någon mån ett utflöde av den objektiva rätten. Att det är förbjudet att slå ihjäl sina medmänniskor torde kunna ses som ett utflöde för den mer objektiva rätten. Några dylika lagregler till finns det säkert. Mest handlar dock lagstiftning nog om att skapa en viss reda i samhället. Att alla i riket skall köra på höger sida lär knappast ha mycket med någon objektiv rätt att göra, utan enbart som en ordningsregel för att det inte skall bli (ännu mer) kaos på vägarna. Rent praktiska frågor med andra ord, vars högre ordning är lite svåra att se. Den tredje delen är nog rent politisk styrning; en administration inför en regel för att dom tycker att den är bra, medan nästa administration tar bort den för att dom tycker annorlunda. Åsikter, med andra ord och näppeligen fråga om någon objektiv rätt alls. Försiktighetsvis skulle jag därför våga påstå att väldigt lite av den legala rätten kan jämställas med den objektiva rätten.

Att utröna vad som är rätt låter sig alltså, sammanfattningsvis, inte göras med någon större lätthet. Och att i det ljuset säga att man just har fått rätt, kanske enbart visar att den som yttrade dig sålunda inte riktigt har tillgodogjort sig innebörden i begreppet rätt och komplexiteten i begreppet? Poängen med detta inlägg blir väl då kanske, att den som säger sig ha fått rätt, har missat just själva poängen.

Category: Reflektioner | Kommentering avstängd