januari 18

Om hur allt gick formellt korrekt till

Nyligen körde ett lokaltåg rakt in i ett hus i Nacka utanför Stockholm, vilket rönte ganska stor uppmärksamhet. I det mediala bruset efter denna händelse tog bl.a. Nacka kommun till orda och förkunnade kameralt att inget formellt fel hade begåtts när kommunen fastställde detaljplan eller beviljade bygglov för ett bostadshus som låg så nära slutet av en järnväg att ett tåg kunde köra nästan en hel vagn rakt in i sagda bostadshus.

Det fick mig att tänka på den kanske intressantaste föreläsningen jag var med om på juristlinjen. Det var Jan-Olof Sundell som höll föreläsningen, såvitt jag kan minnas under kursen rättshistoria. Innan Jan-Olof Sundell började själva föreläsningen lärde han oss (dåvarande) studenter vad begreppet EPA-jurist betyder; det är en person som innehar en juridisk befattning trots att vederbörande saknar juridisk examen. Han syftade bl.a. på sig själv, eftersom han var docent i rättshistoria vid juridiska institutionen vid Stockholms universitet, trots att han var historiker och inte jurist.

Nåväl. Till saken.

Det som Jan-Olof Sundell talade om på denna föreläsning var hur det formellt korrekta, i ett mera översiktligt perspektiv kan framstå som mindre rätt och att det är klokt att höja blicken och försöka se sammanhangen och inte bara kryssa mellan paragraferna. Under 1930-talet i Tyskland stiftades några lagar, som alla tillkom på ett sätt där allt gick formellt korret till, men som historien sedermera har kommit att döma ganska hårt. En av de första av dessa lagar lär ha varit lagen som förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Lagen utarbetades och bereddes alldeles formellt korrekt. Lagen arbetade sig genom det Tyska parlamentet alldeles formellt korrekt. Och lagen röstades igenom i det Tyska parlamentet alldeles formellt korrekt. Den lagen följdes av flera, med ganska likvärdigt innehåll, som alla också tillkom alldeles formellt korrekt.

Men hur var det med innehållet i dessa lagar? Hur kunde en lagstiftande församling i vad som, trots allt, i vart fall inledningsvis, var en demokrati, stifta lagar med ett sådant innehåll? Och där började alltså Jan-Olof Sundells poäng med föreläsningen sticka fram. Om det ska bli någorlunda rätt i egentlig mening kan man inte nöja sig med att allt går formellt korrekt till, utan man måste också titta på vad man faktiskt åstadkommer; ”en bra jurist lyfter blicken ibland” som Jan-Olof Sundell sa. Lite som att inte bara hålla blicken på fötterna när vi är ute och går, utan att även titta på var vi faktiskt är på väg, vilken väg vi har slagit in på och var vi är på väg att hamna om vi fortsätter på den inslagna vägen. Höjd blick. Perspektiv. Sammanhang.

Under alla de år som nu har gått sedan den där föreläsningen har jag då och då tänkt på Jan-Olof Sundells budskap. Det är bra kan jag tycka, att hans budskap fastnade hos mig. Och varje gång jag hör någon säga att ”inga formella fel har begåtts; jag följde bara order; jag gör ju bara mitt jobb” – då tänker jag att det borde vara flera som hade lyssnat på Jan-Olof Sundell.

Category: Reflektioner | Kommentering avstängd
januari 1

Om identitet – Vilka ser vi ut att vara, och vilka är vi?

Vem är du, vem är jag? Nu var det ju inte Lasse Holm jag skulle skriva om, utan om identitet, men eftersom han har en poäng i sin frågeställning lät jag den bli ingress till nedan.

Någon har sagt att, du är den du ser ut att vara. Jag kan inte oreserverat hålla med om det, men visst finns det något kraftfullt i det där första intrycket vi får av varandra. Så väldigt kort och hastigt stämmer det säkert att du är den du ser ut att vara. När vi sedan lär känna våra medmänniskor händer dock allt som oftast att den där första bilden, de där första intrycken, modifieras. Ibland till det bättre. Ibland till det sämre.

Det hela beror på minst två saker, som jag ser det. Hur du framställer dig och hur du uppfattas. Att du inte ensam har makten över hur din identitet uppfattas av andra, beror bl.a. på att du inte äger mottagarens uppfattning. Låt mig ta ett banalt exempel. Du sätter på dig en tröja som du själv tycker är väldigt snygg och du bär den därför med viss stolthet. Betänk om jag, när jag ser din tröja, tvärt om tycker att den är bland det fulaste jag sett. Då är det lätt hänt att jag upplever att du klär dig illa, trots att du vinnlagt dig om det motsatta. Och det motsatta; den unge man som till en skolavslutning ikläder sig kostym för första gången i sitt liv må uppfattas som stilig och regal av far- och morföräldrar medan han själv känner sig utklädd och inte alls sig själv. Vi äger alltså inte själva, till fullo, hur vi uppfattas. Men vi har stora möjligheter att påverka det, skulle jag säga.

Nästa sak – vilket är en fortsättning på det nyss sagda – som är intressant när det gäller identitet är hur vi själva väljer att försöka skapa bilden av oss själva. Alltså hur vi målar upp oss för andra och hur vi därmed väljer – mer eller mindre medvetet – att försöka kommunicera vilka vi är. Jag har redan berört att klädval kan vara en sådan kommunikation. En till sida av detta är hur vi rent verbalt presenterar oss när vi träffar människor för första gången. Genom att lyssna på hur människor presenterar sig kan man få en liten bild av deras egen bild av sig själva; antingen den de tror sig vara eller den de vill framstå att vara. Hur presenterar du dig när du träffar nya människor första gången i olika sammanhang?

För egen del har jag under livet alltid identifierat mig själv väldigt mycket med mitt arbete. Varför vet jag faktiskt inte. Numera gör jag dock inte det längre. Varför vet jag faktiskt inte heller. Ska jag våga mig på en vild gissning så är den att jag numera är mer trygg i mig själv som person och att jag inte har samma behov av att ”gömma mig” bakom en yrkesroll. Jag kan numera något bättre klara av att vara den jag är. Men visst är det så att även yrkesval blir en del av hur vi kommunicerar vilka vi är. Håll med om att en bödel uppfattas annorlunda än en präst enbart med anledning av sitt yrkesval? Och våra yrkesval tycks viktiga i vår kultur. Jag var för flera år sen på en kurs där jag vägrade tala om vad jag arbetade med, just för att det inte skulle ge en förment bild av vem jag är och för att övriga kursdeltagare skulle få skapa sig sina bilder utifrån hur jag agerade och inte utifrån en titel. Detta var uppenbarligen provocerande för en tämligen vild diskussion tog vid enbart av denna min vägran (det slutade med att jag föll till föga, berättade vad jag arbeta med, och fick kommentarer av typen ”det var väl inte så farligt att du behövde dölja det?”).

Sen är det ju så att det kan finnas förväntningar – möjligen rätteligen fördomar – att vissa personer till det yttre skall framstå på ett visst sätt. Låt mig ta ett exempel från när jag gick juristlinjen på universitetet. Det var dags för föreläsning av en professor (vars namn jag inte längre minns). Åhörarna var samlade och professorn träder in i salen. Håll med om att titeln ”professor i juridik” matar fördomen om hur en sådan ser ut? Tänk själv vilken (mer eller mindre fördomsfull) bild som dyker upp i ditt eget huvud när jag skriver ”professor i juridik”. När då en man kliver in i salen, iklädd en blålila t-shirt med någon sorts batiktryck, beigea kortbrallor och sandaler, blir det första intrycket något skevt eftersom det inte alls korrelerade med fördomen; ingen på de föregående ca hundra föreläsningarna som jag hade varit på, såg tillnärmelsevis ut på detta sätt. Det han sade var dock inte alls mindre begåvat än någon annan sagt vid någon annan föreläsning. Lärdomen av den föreläsningen var – bortsett från lite juridik – att det kan finnas en poäng i att lyssna på vad en person säger och inte förledas till att dennes yttre säger allt; eller annorlunda uttryckt – dina fördomar kan förleda dig och/eller det första intrycket kan vara vilseledande av olika skäl.

Sen är det tvivels utan så att ingen person är bara en sak. För att citera den amerikanske advokaten Bryan Stevenson så är vi inte ens enbart det sämsta av oss. Den som ljugit är inte bara en lögnare; den som stulit är inte bara en tjuv; inte ens den som dödat en annan människa är bara en mördare. Tvärt om är vi inte heller bara det bästa av oss. Den som en förmiddag räddat en annan människa från att drunkna, kan ju mycket väl slå sina barn senare samma dag. Var och ens identitet blir därmed summan av någon sorts pussel där de olika bitarna till slut skapar någon sorts helhet. Att denna helhet är omöjlig att uppfatta vid det där första ögonkastet och av det där flyktiga vi ser ut att vara, förefaller ganska självklart.

Som jag ser det är vi alltså inte dom vi ser ut att vara; vi är dom vi är, även om det förstås kan vara enklare att tro att vi är de vi ser ut att vara.

Category: Reflektioner | Kommentering avstängd