november 1

Om kommersiell välfärd

Under senare år har det onekligen varit en del medialt rabalder om konceptet med den kommersiella välfärden. Diverse tidigare helt självklara uppgifter för det allmänna har i stället för att vara det allmännas angelägenhet, i stället anförtrotts det s.k. näringslivet. Honnörsorden i detta fullskaliga politiska experiment har varit ”konkurrensutsättning”, ”valfrihet” och ”upphandling”. Hipp hip hurra.

Min egen syn på företeelsen i fråga har faktiskt kommit att förskjutas en del över tiden, inser jag. Hade jag tagit till orda om detta för sisådär 15 år sedan hade jag högst sannolikt sjungit konceptets lov. Klart som korvspad att vi skall kunna välja våra egna respektive leverantörer av välfärd och inte på öststatsmanér blott hänvisas till vad det allmänna erbjuder. Någonting sådant hade jag förmodligen sagt då. Men någonting har hänt. Jag vet inte om det har hänt något med mig, eller om det har hänt något med konceptet.

Alltså. Kruxet är att det knappast kan finnas något begåvat argument mot valfrihet och mångfald i och för sig. Däremot finns det ont om begåvade argument för att misshushålla med stålarna. Konceptet har två sidor, som jag ser det. Den ena sidan är innehållet på det som den kommersiella välfärden producerar; alltså den s.k. välfärden som sådan. Den andra sidan är hur skattepengarna faktiskt används.

Visar det sig möjligt för dessa kommersiella aktörer som producerar välfärd att göra maffiga vinster på sin verksamhet med de pengar som de får från det allmänna, skulle jag säga att det högst sannolikt visar att upphandlingen av denna välfärd är ett misslyckande. Det allmänna har i så fall nämligen valt att köpa något alldeles onödigt dyrt. Nu har ju förvisso det allmänna mångårigt rykte om sig att snudd på regelmässigt handla till för höga priser, men att göra fel länge gör det ju inte mindre fel.

Om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd kan det knappast vara annat än hål i huvudet av det allmänna att helt frivilligt betala 120 för denna enhet. Och om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd är det lika hål (inte samma hål, men likväl hål) i huvudet av det allmänna att ge uppdraget till någon som bara använder 80 till enheten välfärd och de övriga 20 till att fylla ut sin egen plånbok eller till något helt annat än att producera den där enheten välfärd. Om bara det allmänna fattat detta och hade förmågan att effektivt hålla efter det hela, borde kommersiell välfärd som princip inte vara ett problem.

Jag vet vad blårockarna kommer att säga nu; ”ingen som driver affärsverksamhet vill ju göra det utan att tjäna något på den”. Rätt! Och där har vi nog kanske också den intellektuella nöten med konceptet kommersiell välfärd. Hur ska det vara möjligt för det allmänna att handla en enhet välfärd till rätt pris samtidigt som utföraren skall tjäna en slant på sagda enhet? Och inte blir det hela intellektuellt enklare av att det allmänna i så fall behöver lägga ner resurser utöver de där 100 för att effektivt hålla koll på att dom där aktörerna gör rätt saker för de pengar de får.

Hur jag än vänder på detta har jag alltså numera svårt att få ihop det på ett fungerande sätt. Men det beror förhoppningsvis på mina intellektuella tillkortakommanden, och förhoppningsvis inte på att konceptet är hål i huvudet.

Category: Reflektioner | Kommentering avstängd