januari 13

Om tiden

Med stigande ålder upplever jag att det där med tid blir alltmer besvärligt. I ungdomens fagra vår bestod tiden av ett nu och ganska lite , samt ett oändligt sen. Numera förefaller i stället tiden bestå av ett nu, massor med och lite sen. Själva nuet har väl ungefär samma storlek som förr, men dom där andra två parametrarna har liksom bytt omfattning med varandra på något vis.

Jag inser också att det faktum att dået (om det ordet inte finns, så uppfinner jag det nu) är så pass närvarande att jag liksom inte riktigt kan få grepp om var i tiden som min själ befinner sig. I hjärtat känner jag mig nog mest fortfarande som den där 16-årige slyngeln som stod nedanför Gröna Lunds stora scen sommaren 1978, tittade på The Runaways och var enastående förälskad i deras trummis Sandy West. Eftersom den grabben alltjämt bor där innanför mitt bröst, är det så svårt att liksom axla det som de samhälleliga normerna förväntar sig av en 51-årig gubbe.

Åren och det som livet har bjudit, har förskaffat mig erfarenhet och möjligen en och annan insikt eller visdom; men dock inte riktigt förmåga att använda dessa. När jag hör uttrycket ”du är för gammal för att…” så har jag oftast svårt att förstå det eftersom han där på insidan så envist håller sig kvar. Det är som att jag inte riktigt kan förstå att han är i fysisk mening för evigt borta, eftersom han liksom äger insidan alltjämt.

Nu menar jag inte alls att jag på något vis längtar tillbaka eller hoppas på evig ungdom. Inte heller kan jag känna något behov av att liksom göra om livet. Det där med ”hade jag bara vetat då” känns som feltänk tycker jag. Allt det jag gjort – både stolligt och bra – är ju det som gjort mig till den jag är. Och inget säger väl att jag skulle bli ”bättre” eller att livet skulle bli ”bättre” om jag sprang runt med någon sorts facit i händerna hela dagarna.

När jag kommunicerar med dom där nittiotalisterna som jag känner så gör denna kronologiska förvirring sig ganska tydligt påmind. Skulle jag uttrycka det förenklat så uppfattar jag avståndet mellan mig och dessa nittiotalister som mindre, än vad dom högst sannolikt gör. Jag är äldre för dom, än vad dom är yngre för mig. Typ. Och kanske är det just i dom dialogerna som mina inre motstridigheter mellan dåtidens jag och dagens jag – som båda finns med mig parallellt, blir som mest påtagliga.

Category: Om livet, Reflektioner | Kommentering avstängd