juni 23

Om en fångad blick

För en tid sedan satt jag i en foajé och väntade på en person som jag skulle möta. Under tiden jag satt där gick folk förbi. Det var ju individer som passerade mig där jag satt, men de smälte på något vis ihop till en massa som bara brusade för mina ögon.

Strax innan den jag skulle möta dök upp kom dock en kvinna ut genom en dörr och passerade förbi mig. Sättet hon såg ut på, sättet hon vandrade fram över golvet på, sättet hon var på, fångade min blick. Vad hon gjorde som fångade min blick kan jag inte svara på. Att hon gjorde det var dock klart. Våra blickar möttes för ett ögonblick och hon liksom förmedlade ”jo jag ser att du tittar på mig, gör det för ett ögonblick till, så har våra liv passerat varandras och fortsätter i sina respektive riktningar”.

När hon så försvunnit ur mitt synfält slog det mig igen att när jag kan sätta ord på vad det är som fångar min blick, så passerar intresset ofta förbi lika fort som hon försvinner ur mitt synfält. Men när jag inte hittar ord för vad det är som fångar min blick, när jag inte ens för mig själv kan förklara vad det är som hon har – fast det är så enastående uppenbart att hon har det – då brukar fascinationen bli kvar en stund.

Den där omöjligheten att sätta ord på vad hon har som fångar min tanke, den är lika svårbegriplig som den kan vara kraftfull.