september 1

Om social mångfald

Någon gång under 1970-talet var min mormor på en resa med stadens tunnelbana. På denna resa hamnade hon – gamla damen – mittemot en punkare. Märk väl att detta alltså var på 1970-talet när punkare och yngre medborgare utstyrslade därlikt var ett merendels nytt påfund. Min mormor var en hyfsat cool tant så hon frågade denne punkare ”varför ser du ut sådär”. Jag var ju inte med under detta samtal, men som jag kände min mormor så ställdes frågan inte alls i ett anklagande tonfall, utan i ett uppriktigt nyfiket. En konversation mellan min numera hädangångne mormor och denna då sannolikt tonårige punkare förflöt under deras gemensamma resa med stadens tunnelbana. Jag gissar att de båda lärde sig saker om varandras generationer och när min mormor klev av sade punkaren till henne, ”du är en cool tant”.

Punkaren hade rätt. Min mormor var en cool tant. Hon var född 1904 och hann bli 81 bast innan hon lämnade detta livet 1985. Det som fångar mig med denna familjelegend om mormor och punkaren, är hennes förmåga att vara öppen för det nya och att inte alls vara fördömande. Gissningsvis begrep hon inte så mycket av det som låg till grund för denne punkares punkande. Men hon var öppen för att lyssna och hade ett ärligt intresse för att förstå.

Sådär vill jag också bli. Nyfiken på det nya och obegripliga. Helst med målet att riktigt förstå, men i vart fall med målet att lyssna och att acceptera det jag inte förstår.

Men så fungerar inte alla, har jag förstått. Fler än en gång har jag träffat på människor som, olika formulerat, argumenterar mot denna sociala mångfald och att man skall hålla sitt umgänge till sina egna led och inte umgås över de sociala gränserna; varken de som rör ålder, klass, eller annat. När jag lyssnat på dessa människor, och försökt förstå hur de resonerar, har det fler än en gång slagit mig att det verkar vara dåligt mer riktiga argument för detta tänk. Det mest återkommande argumentet mot kommunikation och umgänge över dessa sociala gränser, är att det är ”onaturligt”. Jag har inte lyckas förstå det argumentet ännu. Istället tänker jag på min mormor igen och gläds över att hon då en gång agerade ”onaturligt” och att jag fått med mig lite av hennes öppna synsätt, på min resa genom livet.