oktober 19

Om fasadbelysningar

Den här texten handlar inte alls om fasadbelysningar egentligen. Fasadbelysningen är bara en symbol för det som jag nu ska försöka resonera kring.

Många människor i det moderna samhället ägnar mycken tid åt att uppnå saker. Och ofta handlar det också om just saker; nyaste telefonen, blankaste bilen, mest välklippta gräsmattan, ett nytt kök och ibland också en fasadbelysning. Men inte bara saker, utan också försök att uppnå verkliga eller förmenta tillstånd. Symboler. Symboler för det som kallas framgång. Symboler för tillhörigheter. Haka på trender. Följa normer. Men i jakten på att allt ska se så fantastiskt ut, ser jag risken i att det som finns inom oss blir förbisprunget. Hur tar vi hand om vår inre ro? Hur tar vi hand om vår inre lycka?

Nu menar jag inte att prylar i sig är av ondo. Prylar kan vara kul. Men prylar kan nog inte ersätta lyckan om den ändå inte finns där. En ny iPhone – för att bara ta ett exempel – är knappast ett särskilt väl fungerande substitut för lycka. Och det är i det perspektivet som jag ser fenomenet fasadbelysningarna. Att det som ser snyggt och imponerande ut på fasaden, egentligen säger väldigt lite om hur det känns i själ och hjärta bakom denna smakfullt upplysta fasad.

För några år sedan hade jag en upplevelse som för mig blev en ganska tydlig beskrivning av det jag menar. Jag hamnade av tillfälligheter på en gata där det låg fem-sex helt nybyggda hus bredvid varandra. Allt var nytt och tipp-topp. Husen var oklanderligt nya och fina. Bilarna som stod på uppfarterna var nya och glänsande. I köken – som man såg rakt in i – var maskiner och husgeråd av senaste och högsta standard. Människor rörde sig kring husen. Dom såg ut att ha allt. Men det som fångade mig var att ingen av dessa människor log. Dom var på något vis sammanbitet hålögda allihopa, där dom stod mitt i sina stålborstade deluxe-kök, där mitt i sina glättigt Photoshoppade liv. Allt verkade finnas, utom glädje. Det jag såg gjorde mig förundrad och lite bedrövad. Varför hade dessa människor valt att leva sina liv sådär?

Hur kommer det sig att så många lägger ner så mycket av sin livskraft på att manifestera det som när dagen är slut och vi ligger med huvudet på kudden, faktiskt är helt meningslöst? Vad är det som gör att så många av oss hellre jagar ikapp alla dessa symboler, i stället för att vänta in oss själva?

För egen del försöker jag tänka på det här. Jag försöker tänka på vad som verkligen är och som känns viktigt, och vad som bara förefaller att vara det. Jag försöker lyssna inåt och reflektera över vad som faktiskt för mig i riktning mot den där inte ron och den där inre lyckan. Det går olika bra; men jag försöker. Gör du?

oktober 12

Om att följa sin dröm

Det finns personer som har förmågan att följa sin dröm; att göra det där man verkligen vill utan att rätta sig efter vad nån annan kanske förväntar sig av en, utan att falla in i det där hjulet som så många faller in i utan att riktigt veta varför. Gissningsvis krävs det både drivkraft och en gnutta tur för att kunna göra just detta, följa sin dröm. Jag kan tycka att det finns något imponerade i att våga ta det där klivet och att göra det som känns närmast hjärtat. Just det där att våga, det kräver mod. Att också lyckas med det, kräver alltså även en gnutta tur skulle jag tro. Men just att våga, det är rätt cool måste jag säga.

Låt mig ta tre exempel.

Mia Karlsson som spelar gitarr och sjunger i Crucified Barbara har under några år beskrivit sin version av detta fenomen, i bloggar mm. Det ger mig en bild av en hyfsat motiverad kvinna som är trogen sig egen idé och sin egen dröm, trots att den bjudit en resa som inte alltid verkar ha varit lätt, men vars svårigheter ändå inte fått henne ur kurs. När det gäller att leva på sin musik finns det några som lever flott som bara den och mängder som får kämpa för att få ihop det. Och att kämpa utan att ge upp, det kallar jag drivkraft. Mia Karlsson verkar onekligen ha just den drivkraften.

Gabriel Bremler som hoppade av psykologlinjen (mer eller mindre permanent) för att i stället ägna sig åt att bygga LEGO. Killen kom på att han inte riktigt kunde komma över det där med att bygga LEGO. Och en rimlig åtgärd då är väl att leva på att bygga LEGO? Det hela kändes aningen osannolikt när jag hörde om det första gången, det skall medges. Men nu lever han alltså på just att bygga LEGO. Åt andra. Bl.a. har han gjort en modell av Turning Torso åt NCC, till vilken det lär ha gått åt ungefär 25 000 bitar. Att leva på att bygga LEGO; rätt cool.

Felix Kjellberg som inte ville vara ingenjör och som satte sig och spelade datorspel istället; inför nästan hela världen skulle det visa sig. Han behöver väl knappast någon närmare presentation eller beskrivning?

Tom Petty lär ha sagt Do something you really like, and hopefully it pays the rent. As far as I’m concerned, that’s success. Det sammanfattar väl på något vis lite av vad jag menar är essensen med att följa sin dröm. Det alldeles motsatta – att en dag inse att livet slängdes bort på något tämligen ointressant och att alla drömma ligger kvar helt ouppfyllda – torde vara mest sorgligt, men gissningsvis dessvärre inte helt ovanligt.

Så, följ din dröm…