juni 28

Om nya perspektiv

Nej, det här ska inte handla om Ola Magnells låt från 1975. Eller kanske lite på något avlägset vis, fast ändå inte. Nåväl, till saken.

Det är lätt hänt att få för sig att man själv har rätt; att det egna synsättet är det korrekta och det sunda förnuftets nav. Jag har dock kommit att erfara att det kanske inte alls är på det viset.

Under ganska lång tid hade jag ett merendels träskalligt och väsentligen negativt sätt att se på livet. Jag var allt för obefogat säker på det mesta och därtill såg jag livet kanske mest som ett problem som skulle hanteras och en kamp som skulle genomlidas. Att kalla mig för surgubbe var befogat.

Men något hände.

För några år sedan dök en person upp i mitt liv, som genom sin blotta varelse utmanade mitt synsätt. När hen med viss värme – och med ett leende, nästan i förbigående – talade väl om en företeelse som jag länge stört mig på, så drabbades jag obönhörligt av insikten att jag kanske inte hade rätt ändå? Själva sakfrågan var knappast väsentlig egentligen, men skeendet som sådant var lätt omtumlande. Det som liksom hade varit ack så självklart för mig, utmanades på ett enkelt men påtagligt effektivt sätt. Tänk om, gubbe!

Den där upplevelsen startade en process. Var det kanske så att även allt det där andra som jag var sådär träskalligt övertygad om, inte heller var så självklart egentligen?

Låt mig ta ett banalt, men påtagligt, exempel. Under många år hade jag stört mig på s.k. studentflak. Vafan var det för jävla mening med att med skrän och neandertalarbeteende högljutt bräka och fira sin nyvunna arbetslöshet och därigenom dessutom störa flödet för oss vanliga människor; fy fan. Våren 2013 – en tid efter att hen hade utmanat mina invanda perspektiv – förvånades jag över att jag plötsligt tänkte och kände något helt annat när jag såg ett sånt där studentfalk. Jag blev i stället alldeles mjuk och varm på insidan, över dessa framtidspiloters uppenbara glädje över att dom tagit ett, för dom, stort steg i sina liv. Det var glädje som kringgärdade det där flaket, och inte alls det där mörka som jag tidigare trott.

Sen föll flera av mina övertygelser pladask, likt dominobrickor som ger varandra en knuff. Och allt detta bara för att en person, med förvånansvärt små medel, på ett liksom självklart övertygande sätt lyckades utmana min syn på tillvaron; utmana mina invanda perspektiv.

En av livets mest intressant upplevelser har onekligen varit just denna; insikten att det inte alls är så säkert att jag tänkt rätt; att mina synsätt behöver utmanas; att jag ständigt måste vara beredd på, och mottaglig för, just nya perspektiv.