januari 31

Om att bli starstruck

Att hitta en riktigt bra definition på begreppet starstruck visade sig knepigare än jag väntat mig. Om jag dock framgent i denna text håller mig till den ungefärliga definitionen opåkallat fångad av en persons blotta existens eller närvaro och inte huvudsakligen av dennes gärningar, så har jag i alla fall något att hålla mig till. Mer handfast uttryckt, att stå och glo som ett fån med öppen mun bara för att just hen är där.

För egen del blir jag mycket sällan starstruck. Jag tror delvis att beror på att jag i hyfsat unga år jobbade som springsjas på Sveriges Radio och då handfast noterade att även s.k. kändisar var alldeles vanliga människor. Dom åren gjorde liksom att det där med förment stjärnglans blev just förment. Trots allt så har jag blivit starstruck tre gånger i mitt liv (om jag nu minns rätt).

Första gången var 1980 när jag hade fångats av filmen Barnens Ö och plötsligt befann mig i samma rum som filmens regissör Kay Pollak. Då blev jag sådär fånigt fångad av hans blotta närvaro i rummet. Jag minns att jag skrev ett brev till honom efter det mötet, och faktiskt fick svar.

Andra gången var för några år sedan när jag i förbigående mötte Björn Ulvaeus i Täby Centrum. Eller mötte, våra vägar korsades dryga metern ifrån varandra medan vi båda var på väg åt varsitt håll. Inte mycket till möte, men ändå infann sig den där starstruckkänslan där och då.

Tredje (och gissningsvis sista; om jag inte skulle råka springa ihop med Michael B. Tretow förstås) gången var den 9 oktober 2015. Under sommaren 2015 hade jag kommit till insikt om att Browsing Collection är ett skitbra band. Allra coolast i bandet var trummisen. Den där dagen skulle dom spela på Debaser Strand och självklart gick jag dit. Min vana trogen var jag ute i god tid och när jag stod och väntade i lokalen så kom trummisen gående över golvet, bara ett par meter från där jag hängde. Då infann sig den där känslan igen. Där var hon, coola och kompetenta Carro. På riktigt. Mitt framför näsan på mig. Wow. En mycket märklig upplevelse att liksom övermannas av det där starstruckiga. Och påtagligt skämmigt också för den delen, kunde jag konstatera. Jag vill ju vara en hyfsat klok och eftertänksam varelse, och inte allt för ytlig eller lättköpt. En mindre intern konflikt uppstod. Det tog väl inte så många minuter för den där känslan att klinga av, men den hade onekligen infunnit sig för en stund. Hur kom det sig?

Om jag ska försöka mildra mina egna svagheter skulle jag argumentera att det som jag lägger mig själv till last ovan inte är att vara starstuck ”på riktigt”. Att jag upplevde någon sorts överdriven respekt för dessa tre har ju i grunden med att göra vad de har skapat och inte bara att de är typ kända. Jag skulle sannolikt inte bry mig ett jota om jag skulle råka möta Beyoncé, eftersom jag inte är imponerad av hennes gärningar. Så möjligen var jag inte starstruck i ordets rätta bemärkelse ändå. Sådär, då har jag förbättrat självkänslan lite.

Vem skulle få dig att bli starstruck?