oktober 4

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.


Copyright © 2014. All rights reserved.

Posted 4 oktober, 2015 by Nicklas in category Om livet, Om musik

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>