oktober 24

Om att gilla ett band

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.


Copyright © 2014. All rights reserved.

Posted 24 oktober, 2015 by Nicklas in category Om musik

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>