oktober 27

Om rockkonsertens väsen

Minnet sviktar men jag var förmodligen 13 år när jag gick på min första rockkonsert. Jag minns dock att det var på Hovet och att det var tonårstidens idoler Status Quo som estraderade. Jag minns att det var som att kliva in i en helt ny värld att komma in i det som även kallades Isstadion. Lokalen kändes ofantlig och jag kände mig liten. När jag gick därifrån var jag svettig, hes, lomhörd och euforisk. Den där nya världen som jag precis mött fick ett grepp om mig som i allt väsentligt håller i även idag.

En bra rockkonsert är en totalupplevelse. Det är uppfyllnad, eufori. Känslan är svår att klä i ord, den måste liksom upplevas. Men den är stor och den är stark. Det kom att bli ganska många konsertbesök – en del kassa, en del mediokra men dessbättre många fantastiska – under de följande åren. Nu har vanvettigt många år gått sedan jag för första gången jag klev in i den där nya världen. Hur och varför vet jag faktiskt inte men kanske halvvägs in i 1980-talet avtog mina konsertbesök och 1991 blev det liksom stopp.

För ungefär sex år sedan erbjöd jag mig att hämta mina då tonåriga telningar efter att dom varit på ett gig i Globens annex. Ute i god tid blev jag stående utanför en stund. Strömmande ut genom Annextes väggar hörde jag dom där tunga riffen och publikens högljudda deltagande. Då var det ju många år sedan jag själv varit på en rockkonsert och det kom att bli en märklig upplevelse att stå där och inse hur mina glin också fick vara med om det där som jag själv upplevt för så länge sedan. Och allt detta med gamla närbelägna Hovet där borta i blickfånget. När telningarna sedan kom ut från Annexet, sådär euforiskt uppskruvade, svettiga, tjattriga och hesa – då var det som om decennierna möttes och våra gemensamma upplevelser (låt vara med många år emellan) smältes samman. En handfast samhörighet infann sig. Obeskrivligt häftigt.

Det där blev också någon sorts nytändning för mitt eget gigintresse. Kort därefter gick jag på mitt första gig på närmare 20 år. Just det giget var inte helt övertygande, men jag var tillbaka på banan igen kändes det som. Att jag dessutom delade just den konsertupplevelsen med mina arvingar befäste den där samhörigheten. Cool känsla.

Såhär i modern tid finns det ett par band som får mig att känna allt det där häftiga som en rockkonsertupplevelse kan vara, igen. Känslan är densamma, men den är liksom lite annorlunda paketerad. Numera, när jag lämnar en bra konsert, är det inte längre svettig och hes; men ändå lika uppfylld av upplevelsen.

En gubbes eufori synes te sig något mer kontrollerad, men ändå finns den där. Och på insidan ter den sig inte särskilt annorlunda jämfört med hur det kunde kännas där på Hovet för över 40 år sedan. Tidlös eufori. En bra rockkonsert är en naturkraft, ett väsen.


Copyright © 2014. All rights reserved.

Posted 27 oktober, 2016 by Nicklas in category Om livet, Om musik

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>