maj 19

Om min morfar

Min morfar hette Gustav Söderberg och föddes den 21 mars 1894. Han dog den 17 april 1971, då var jag nio år och mina minnen av honom är ganska sparsamma. Under senare år har jag dock fått lära mig lite mer om honom och skulle jag ge mig på en kort sammanfattning av honom så vore den nog att han var en besvärlig typ.

Morfars pappa hette Jakob och var 46 år när morfar föddes. Noterbart på den tiden var att Jakobs dåvarande fru inte var morfars biologiska mamma, utan detta var i stället den då 18-åriga Anna Matilda Johansson, en piga som bodde i närheten. Hur det faktiskt hänger ihop finns det numera inte någon som kan bringa klarhet i, men antingen var det så att Jakob var ute och vänstrade med den unga damen eller så var det så att Jakob och hans fru inte kunde få barn själva och den unga damen anlitades som typ surrogatmamma. För det senare talar det för tiden ganska ovanliga att Jakob tog hand om oäktingen Gustav. Jakob gifte om sig och senare fick Gustav en syster, Tyra.

1919 gifte sig morfar med Gunhild Palm (född i Malmö men uppväxt i Marstrand) och 1920 fick dom sonen Bill som föddes i Hacksta, en liten by utanför Enköping. 1921 klev morfar på en båt i Stockholm och den 2 september 1921 klev han iland i Los Angeles. Den 6 mars 1923 kom även Gunhild och Bill till Amerika. Gunhild och Bill tog dock vägen via New York. Det måste ha varit en strapats för dom att ta sig tvärs igenom hela USA, till Gustav i Kalifornien, utan att kunna ett ord engelska.

Morfar började bygga ett hus åt sin familj och livnärde sig i byggbranschen i Kalifornien. Inledningsvis verkar det ha gått ganska bra för morfar och ibland skröt han sedermera bl.a. om vilken stor bil hade hade haft råd att köpa, en Bugatti. Hans skrävlande får faktiskt ett visst stöd av fotografier från den tiden där han är iklädd påtagligt finare kläder än gemene man.

Riktigt vad som hände finns det inte längre någon som kan bringa klarhet i men i början av 1927 lämnade morfar sin fru och son i Los Angeles och åkte tillbaka till Sverige. Detaljerna kring det hela är alltså oklara men ska jag spetsa till det hela så dumpade morfar sin familj och bara stack… Gunhild och Bill blev inte bara lämnade, de blev också hemlösa. Medan Gunhild letade arbete och försörjning fick mor och son lösa sitt boende genom att under en period övernatta i en bordell.

Sonen Bill bar detta att pappa försvann med sig resten av livet. En tid innan Bill dog i januari 2003 fick han en stroke och när Bill hittades satt han ensam i sin fåtölj och på bordet bredvid honom fanns en tom whiskyflaska och foton på hans pappa… Känslan av att ha blivit övergiven av sin pappa hade Bill alltså med sig livet ut.

Bland dom amerikanska släktingarna spreds legenden att morfar emigrerat till Australien, blivit kommunist och supit ihjäl sig; ett av tre var rätt. Morfar åkte som sagt tillbaka till Sverige (enligt familjelegenden här i Sverige så skalade han potatis på båten för att betala för hemresan).

Redan innan morfar åkte till USA så hade han lärt känna min mormor. Vilken relation dom faktiskt hade är även det oklart. Känt är dock att under alla sina år i USA så skrev morfar regelbundet brev till mormor (fast han då alltså var gift med Gunhild och hade sonen Bill). Morsan smygläste senare några av breven när hon var tonåring, men när mormor sedermera dog i december 1985 så var alla breven borta.

1935 gifte sig mormor och morfar och 1936 föddes morsan. Dom bodde inledningsvis i samma Hacksta. En av ödets alla nycker är att morsan och hennes halvbror Bill båda föddes den 6 september, fast då alltså med 16 års mellanrum.

Morfar var alltså övertygad och hårdnackad kommunist; jag minns att det i hans och mormors lägenhet låg travar av kolorerade tidningar med titeln SOVJET (dom måste mormor dock ha kastat när morfar dog, för jag har inget minne av att dom fanns kvar hemma hos mormor när hon blivit änka). Morfar var dock inte bara övertygad kommunist, han var dessutom tjurskallig, diskuterade politik vitt och brett och blev inte sällan livsvarigt osams med folk i omgivningen med anledning av detta. Morsan har berättat att det minsann inte var någon dans på rosor at växa upp i en liten by med en sådan farsa. 1955 flyttade familjen från Hacksta och till Karlbergsvägen i Stockholm.

På morgonen den 17 april 1971 dog morfar, 77 år gammal. Han kom ut i köket, sa till mormor att han hade bäddat sängen och sen föll han ihop död på golvet. Han ligger begravd i en minneslund på Skogskyrkogården.

På något sätt letade sig ett fotografi på en kulstötande 17-årig Bill över till morfars svenska familj. Hur detta gick till är oklart och svårt att få ihop med att det i den amerikanska familjen berättades om att morfar skulle supit ihjäl sig i Australien. Varför skulle någon i USA i så fall ha skickat ett kort till morfar i Sverige på en 17-årig Bill, tio år efter att Gustav lämnat USA? Ingen (nu levande) vet.

Alltsedan jag första gången såg den där bilden som liten pojke har jag då och då undrat över dom där amerikanska släktingarna och främst kring om Bill fick några barn, i så fall mina kusiner. Med stigande ålder undrade jag detta mer frekvent och även mer påtagligt. Har jag några kusiner i USA? Vid några tillfällen under åren har jag gjort tafatta försök att bringa reda i detta. Verktygen för detta var dock få och eftersom det liksom inte pratades i släkten om morfars eskapader i USA så fanns det inte som kunde – eller ville – berätta. Det där med verktygen kom dock att förändras över tid och 2013 gjorde jag ett nytt försök; nu fanns ju Internet, google och flera släktforskningssajter att tillgå. Efter en del sökande på en sån där släktforskningssajt så formulerade jag i augusti 2013 en i mina ögon adekvat sökfras på google. Jag fick några träff och någon av dom översta klickade jag på på chans. Det var en amerikan som skrev på sin blogg om sina släktingar och snart framgick att det fanns svenska kopplingar. Jag slarvläste och skrollade och på något sätt kändes det som skrevs svagt bekant.

Plötsligt på denna blogg dyker då den där bilden på den 17-årige Bill upp. Det var en mycket märklig känsla. Bloggen innehades av Bills son Dan Soderberg. Se där, de amerikanska kusinerna var funna. Jag skrev till Dan via Messenger på Facebook och ett utbytande av kunskaper bröt ut. Vi kom båda två att lära oss saker om våra släktingar som vi inte visste innan. Och i april 2016 träffades vi i Kalifornien.

Jag vet att detta högst sannolikt är ett ganska klassiskt ålderstecken, men det har någon sorts betydelse att få lite vetskap om sin egen plats i familjehistorien. Och att få svar på de där gamla funderingarna om de amerikanska släktingarna har varit värdefullt. Så även om detta ämne är sjukt ointressant för resten av världen så har det alltså fått betydelse för mig.


Copyright © 2014. All rights reserved.

Posted 19 maj, 2017 by Nicklas in category Om livet

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>