Jag är alltså sextiotalist. När jag var en liten gosse stod Honken i mål, bilarna saknade rullbälten och människan åkte till månen and did the other things. Det fanns bara en tv-kanal och på den var allt i svart-vitt. Där såg vi på Hylands hörna och Anita och Televinken. Men sen hände något. Låt mig dock poängtera att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Vad jag har lärt mig längs resan är oklart. Min salige vän Mats sammanfattade det hela väl. "Med ålder kommer erfarenhet och klokskap men inte nödvändigtvis förmågan att tillvarata dem." Jag hoppas jag kommer lära mig mer innan den här resan är slut.
Lennart Levi har sagt en sak som jag försöker ta fasta på. Livet behöver bestå av arbete, lek och kärlek för att det ska bli bra. Det är mina ord av det jag uppfattade att han sa. Det där tror jag på och försöker tillämpa.
Arbetet brukar överraskande ofta bli ett av de första samtalsämnena vid nya möten. ”Vad jobbar du med då?” En ännu konstigare vinkel på detta är att många uttrycker sig som att en person är det som denne arbetar med. ”Jag är bagare.” Så kan det säkert vara, att vissa – kanske många till och med – identifierar både sig själva och andra med sina, eller deras, arbeten. Jag är dock inte det jag arbetar med; det är mitt arbete och på sin höjd en del av min identitet. Men jag håller med om att arbetet kan vara en betydelsefull del av både livet och även lite när det gäller identiteten. Men det där med är, det tål nog att tänkas på lite.
Leken i mitt liv har nog huvudsakligen bestått i olika estetiska strävanden. Några fler ord om det längre ner. Utan lek vore nog livet enastående tråkigt. Och så försöker jag låta bli att växa upp allt för mycket. Baserat på olika kommentarer från mina barn tror jag att jag har lyckats ganska bra med det.
Kärleken kan se så olika ut och jag tror mig ha förstått att den ena är svår att med framgång jämföra med den andra. När Roger Taylor kom med en demokassett till de andra medlemmarna i Queen med låten ”I’m in love with my car” sa de andra ”you’re joking, ritght?”. Men det gjorde han inte. Att hitta den där egna kärleken kan vara en utmaning. Men jag föreställer mig att det är en utmaning som är både värd och viktig att anta.
Hur som helst så tror jag att det viktigaste är att hålla sinnena öppna, vara både kapten och pilot på den egna resan, och att peta bort ärtorna. Vad tror du?