oktober 4

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.

augusti 1

Om den försvunna odödligheten

I början av sommaren var jag på begravning. Det var Kalles begravning; Kalle var en ett år yngre polare från högstadietiden (och den första gitarrist jag träffade som liksom satt ihop med – var ett med – gitarren). Alltså en polare från en helt annan tid och ett helt annat liv. Jag hade inte träffat Kalle på sisådär 35 år när jag nåddes av beskedet att han kvitterat det jordiska. Ändå kändes det, av någon anledning, helt självklart att gå på hans begravning den där soliga junidagen.

Det blev inte bara ett farväl av Kalle utan även några insikter, bl.a. om att nästan en generation har gått sedan jag träffade Kalle och att livet gjort saker med oss under den tiden. Att det liksom gått en generation blev också tydligt genom att Kalles barn var där för att ta farväl av sin pappa; barn som idag är äldre än vad Kalle var sista gången jag träffade honom då i en svunnen tid.

På begravningen träffade jag även tre andra gamla polare från samma svunna tid och samma svunna liv. Tre medelålders gentlemen; vi som var på gränsen till odödliga när vi hängde då för en generation sedan. Det var något rofyllt i att titta på de där tre åldrande gamla polarna, krama om dom och garva åt hur jävla gamla vi (plötsligt) hade blivit. Hade vi sagt då för ungefär 30 år sedan när vi sågs senaste gången, ”vi ses på Kalles begravning”, så hade vi kanske hört orden men omöjligt förstått dessas innebörd. Nu var det plötsligt en oundviklig realitet. Vad som är begripligt för oss människor kan onekligen ändras över tid.

När jag landat lite i den där upplevelsen som Kalles begravning blev så slog det mig att det är något befriande i att inte längre leva i villfarelsen att jag skulle vara odödlig. Det känns lite som att det där kriget i vilket man skall bevisa sig, är över. I stället har en fred inträtt i vilken jag kan bortse från det där bevisandet och sånt som hör det till, för att i stället se och uppskatta dom små sakerna i livet – dom som gör att dagen idag blir en bra dag (skit samma om gårdagen blev sådär eller vad morgondagen må slänga framför mig).

Visst består livet även idag av ett och annat predikament. Men insikten att jag klarat mig hyfsat väl hittills, trots en och annan motgång, leder mig att tro att det kommer att gå hyfsat bra även den tid som jag har kvar. Och att oroa sig över den framtid som ingen av oss ändå känner eller bemästrar, framstår numera mest som ett meningslöst slöseri (finns det meningsfulla slöserier?) med energi; que sera sera…

Tack Kalle. Tack för att jag fick vara din polare då en gång för länge sedan, men mest för att du såg till att skapa en stund där jag förstod att insikten om den försvunna odödligheten inte är ett problem, utan en befrielse och en väg till inre ro.

juni 28

Om nya perspektiv

Nej, det här ska inte handla om Ola Magnells låt från 1975. Eller kanske lite på något avlägset vis, fast ändå inte. Nåväl, till saken.

Det är lätt hänt att få för sig att man själv har rätt; att det egna synsättet är det korrekta och det sunda förnuftets nav. Jag har dock kommit att erfara att det kanske inte alls är på det viset.

Under ganska lång tid hade jag ett merendels träskalligt och väsentligen negativt sätt att se på livet. Jag var allt för obefogat säker på det mesta och därtill såg jag livet kanske mest som ett problem som skulle hanteras och en kamp som skulle genomlidas. Att kalla mig för surgubbe var befogat.

Men något hände.

För några år sedan dök en person upp i mitt liv, som genom sin blotta varelse utmanade mitt synsätt. När hen med viss värme – och med ett leende, nästan i förbigående – talade väl om en företeelse som jag länge stört mig på, så drabbades jag obönhörligt av insikten att jag kanske inte hade rätt ändå? Själva sakfrågan var knappast väsentlig egentligen, men skeendet som sådant var lätt omtumlande. Det som liksom hade varit ack så självklart för mig, utmanades på ett enkelt men påtagligt effektivt sätt. Tänk om, gubbe!

Den där upplevelsen startade en process. Var det kanske så att även allt det där andra som jag var sådär träskalligt övertygad om, inte heller var så självklart egentligen?

Låt mig ta ett banalt, men påtagligt, exempel. Under många år hade jag stört mig på s.k. studentflak. Vafan var det för jävla mening med att med skrän och neandertalarbeteende högljutt bräka och fira sin nyvunna arbetslöshet och därigenom dessutom störa flödet för oss vanliga människor; fy fan. Våren 2013 – en tid efter att hen hade utmanat mina invanda perspektiv – förvånades jag över att jag plötsligt tänkte och kände något helt annat när jag såg ett sånt där studentfalk. Jag blev i stället alldeles mjuk och varm på insidan, över dessa framtidspiloters uppenbara glädje över att dom tagit ett, för dom, stort steg i sina liv. Det var glädje som kringgärdade det där flaket, och inte alls det där mörka som jag tidigare trott.

Sen föll flera av mina övertygelser pladask, likt dominobrickor som ger varandra en knuff. Och allt detta bara för att en person, med förvånansvärt små medel, på ett liksom självklart övertygande sätt lyckades utmana min syn på tillvaron; utmana mina invanda perspektiv.

En av livets mest intressant upplevelser har onekligen varit just denna; insikten att det inte alls är så säkert att jag tänkt rätt; att mina synsätt behöver utmanas; att jag ständigt måste vara beredd på, och mottaglig för, just nya perspektiv.

april 18

Om den första ryckningen i min genusnerv

Länge var jag övertygad om att jag inte ens hade någon genusnerv. Alltsedan mitten av 1970-talet har jag haft en tämligen sträv inställning till den s.k. genusdebatten. Orsaken är enkel, jag slutade lyssna på morsans indignerade suffragettbabbel tidigt och sedan dess har nog det örat varit mer eller mindre avstängt. Och detta trots att hela västerlandet numer verkar segla fram på en flodvåg av genusdebatt.

Men plötsligt och oväntat kunde jag ändå känna en ryckning i vad som måste betraktas som min genusnerv. Att jag ens hade en sådan?

För inte så länge sedan var jag och besåg en musikföreställning. Det var framtidens hopp som estraderade; en avgångsklass i ett estetiskt gymnasium hade slutföreställning. Utan att ha räknat uppfattade jag det som att kanske två tredjedelar av ensemblen var tjejer och den sista tredjedelen killar. Det framfördes allsköns gamla och nya låtar under några timmar. Fördelningen av de estraderande på scenen motsvarade i allt väsentligt de där tredjedelarna.

Men plötsligt under ett nummer var det enbart killar på scen. Och till min oförställda förvåning slog det mig hur enastående omodernt det kändes. Det skulle spelas en rocklåt och där står plötsligt framtidens hopp och liksom skanderar att brudar kan minsann inte lira rock… Det var ingen som sa så och det kan ju faktiskt vara så enkelt att ingen av tjejerna ens ville vara med på just den låten; jag har alltså ingen aning om hur det kom sig att det blev som det blev och jag riktar därför inte något finger åt någon annan. Men för mig blev det ändå livets kanske första ryck i genusnerven.

Redan sommaren 1978 såg jag The Runaways på Grönan. Ett gäng tjejer som spelade rock och dom var dessutom just då precis i samma ålder som de där esteterna som jag såg helt nyligen är i nu, typ 18-19. Sedan dess har raden av rockande brudar varit lång, kompetent och känts helt naturlig. Men så plötsligt en afton 2015 töms alltså scenen från tjejer (trots att dom var i majoritet) när det ska rivas tunga riff. Förvånande; både att det skedde och att jag reagerade.

Kanske mest intressant är nog ändå att när en gubbjävel som jag som nästan varit genusimmun reagerar, då kanske framtiden redan är här?

mars 11

Om utebliven saknad

En rubrik fladdrar förbi i nyhetsflödet. En äldre kvinna har legat död i sin lägenhet i två år utan att någon märkt något. Jag läser inte vidare så jag har ingen aning om rubriken har någon koppling till vad som hänt eller om det bara är medias jakt på ännu ett klick. Men det hela får mig att fundera hursom.

Nog kan jag för egen del tycka att det vore mer tilltalande att bli ihågkommen och inte helt bortglömd redan under min livstid. När jag väl slutligen monterat ned den där allra sista av skyltar längs min resas väg, då spelar det väl mig själv knappast någon roll om någon minns mig längre eller inte. Men att bli bortglömd redan under livstiden borde väl ändå vara än sorgligare? Onekligen finns det ändå något sorgligt i att en människa kan vara så icke saknad att ingen annan ens märker hennes frånfälle. I denna värld av autogiron och allsköns annan automation kan man alltså kanske vara död i år utan att någon eller något uppmärksammar det. Hur blev de så?

Den kanske självklara frågan som inträder är om jag skulle reagera på om jag inte såg någon av mina grannar på ett år. Svaret skrämmer mig onekligen; helt säker är jag nämligen inte. Och frågan som jag knapps ens vågar uttala för mig själv i mitt eget huvud; skulle omvärlden märka ifall jag bara försvann en dag…?

Ett svagt eko från 1977 gör sig påmint. Det året kom Magnus Uggla med plattan “Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Jag modulerar om den tanken och kommer fram till att om någon där ute inte har något snällt att säga om mig medan jag vandrar på denna jord, skit i så fall i det även när jag väl har mulat. Och skulle du råka ha något snällt att säga; gör det i så fall innan jag kvitterar detta det jordiska liv som vi känner det.

Jag landar nog i att det måste vara bättre att bli ihågkommen och i bästa fall uppskattad under livstiden. Men att inte bli saknad på två år är lite sorgligt.

februari 27

Om en 38 år gammal låt

En klok människa som jag känner yttrade en gång att de låtar som får mest betydelse i ens liv, har man hört innan man fyllt 20. Kan ligga något i det.

Det var höst och jag hade fyllt 15 på våren samma år när det kom ett album – ett dubbelalbum om man skall vara noga – som gjorde intryck, och som bjöd på en sån där låt som kom att få betydelse; som lever kvar. Alltjämt minns jag väl mitt mörka pojkrum och de svarta hörlurarna (visst var dom av märket Panasonic?) som lät mig möta bl.a. den där låten som alltjämt lever kvar. Musik skulle liksom avnjutas i mörker. Det finns tillfällen när den tanken alltjämt lever kvar. Där i mörkret kan musiken liksom bli ALLT och upplevelsen på något vis TOTAL.

I källaren under ett hotell i München låg under 1970 och 1980-talen en smått klassisk musikstudio – Musicland Studios. 1977 kom alltså ett dubbelalbum som var inspelat där i Musicland, rattat av den likaledes smått klassiske teknikern Reinhold Mack. Låtarna var komponerade av Jeff Lynne och exekutören – som det hette på STIM-listorna förr i världen – var Electric Light Orchestra.

Den där låten som sedan dess följt mig på blandband, hembrända CD-skivor, Spotifylistor och andra samlingar över tiden, låg som tredje låt så sidan ett på det ursprungliga dubbelalbumet Out Of The Blue; Electric Light Orchestra – Sweet Talkin’ Woman.

Vad det är med just denna låt och varför den 38 år senare alltjämt är med mig på min resa genom livet, har jag ärligt talat inte någon aning om. Men med mig finns den. Ibland går det år mellan lyssningarna, men sen plötsligt flyter den upp igen och jag kan nöta den igen som då en gång för en helvetes massa år sedan när jag var en pubertalt förvirrad ung man. Och när förvirringen alltjämt ackompanjerar mig vidare genom livet – månne dock något mindre pubertal, men ändå – kan det ibland kännas ganska tryggt att ha en gammal bundsförvant med sig på resan; en gammal låt som fortfarande kan fånga mig för några minuter och trolla bort allt annat.

Det är något speciellt med musik!

november 6

Om ett foto från 1989

Plötsligt läggs det ut ett gammalt foto på Facebook. Ett foto från 1989 där jag finns med. Jag har aldrig sett bilden förut såvitt jag kan minnas. Det är min dåvarande arbetskompis Uffe som både har tagit bilden och som lägger ut den. Det blir en ögonblicklig och lätt hissnande resa tillbaka i tiden. Och eftersom han på bilden inte är alldeles olik mig själv av idag, blir jag under ett andetag lätt osäker på i vilket decennium som jag faktiskt befinner mig.

När den där decenniekarusellen har lugnat ner sig lite i mitt inre landar tankarna i något som jag faktiskt redan har insett. Under många år av mitt liv var mitt arbete en viktig del av min identitet. Jag jobbade inte bara som ditt och datt, jag var liksom ditt och datt. Här kan det väl vara på sin plats att bara nämna att innan jag till slut halkade in på den akademiska banan så hann jag avverka nära nog ett tjog olika arbeten av ganska varierande slag. Och alla dessa arbeten kom alltså att bli en betydande del av min identitet. Detta insåg jag dock inte när det tilldrog sig, utan det har jag kommit att förstå senare.

Numer är saken dock i ett påtagligt annat läge. För några år sedan kom jag nämligen att inse att det där har ändrats påtagligt. Numera är inte alls min identitet lika avhängig av mitt arbete. Nu är jag liksom mera den jag är, och inte så mycket det jag gör. Möjligen – och kanske därtill förhoppningsvis – har jag träffats lite av det som den (ursprungligen) tyske filosofen Erich Fromm resonerar om i sin bok Att ha eller att vara. Det är skillnad på att ha en båt och på att vara på sjön. Kanske har jag i något litet avseende numera funnit var jag är, så jag inte behöver ägna så mycket åt vad jag har? Och om det skulle vara på det viset, så slår väl det kanske också igenom på det där med arbetet. Jag kan liksom vara till freds med att vara den som jag är, jag behöver inte kompensera (eller vad än det nu är frågan om) det med en yrkesroll eller en titel eller något liknande.

Om mitt nuvarande synsätt är bättre än det tidigare kanske man kan ha olika syn på. För egen del kommer jag nog dock fram till att det har blivit bättre. Att jag har blivit bättre. Inte så bra som jag borde, men bättre än vad jag var. Eller så är det kanske inte en fråga om bättre i förhållande till sämre. Kanske är det bara en fråga om olika. Om förändring. Om att varken jag eller världen omkring mig är densamma idag som då 1989.

Category: Om livet | 1 kommentar
oktober 19

Om fasadbelysningar

Den här texten handlar inte alls om fasadbelysningar egentligen. Fasadbelysningen är bara en symbol för det som jag nu ska försöka resonera kring.

Många människor i det moderna samhället ägnar mycken tid åt att uppnå saker. Och ofta handlar det också om just saker; nyaste telefonen, blankaste bilen, mest välklippta gräsmattan, ett nytt kök och ibland också en fasadbelysning. Men inte bara saker, utan också försök att uppnå verkliga eller förmenta tillstånd. Symboler. Symboler för det som kallas framgång. Symboler för tillhörigheter. Haka på trender. Följa normer. Men i jakten på att allt ska se så fantastiskt ut, ser jag risken i att det som finns inom oss blir förbisprunget. Hur tar vi hand om vår inre ro? Hur tar vi hand om vår inre lycka?

Nu menar jag inte att prylar i sig är av ondo. Prylar kan vara kul. Men prylar kan nog inte ersätta lyckan om den ändå inte finns där. En ny iPhone – för att bara ta ett exempel – är knappast ett särskilt väl fungerande substitut för lycka. Och det är i det perspektivet som jag ser fenomenet fasadbelysningarna. Att det som ser snyggt och imponerande ut på fasaden, egentligen säger väldigt lite om hur det känns i själ och hjärta bakom denna smakfullt upplysta fasad.

För några år sedan hade jag en upplevelse som för mig blev en ganska tydlig beskrivning av det jag menar. Jag hamnade av tillfälligheter på en gata där det låg fem-sex helt nybyggda hus bredvid varandra. Allt var nytt och tipp-topp. Husen var oklanderligt nya och fina. Bilarna som stod på uppfarterna var nya och glänsande. I köken – som man såg rakt in i – var maskiner och husgeråd av senaste och högsta standard. Människor rörde sig kring husen. Dom såg ut att ha allt. Men det som fångade mig var att ingen av dessa människor log. Dom var på något vis sammanbitet hålögda allihopa, där dom stod mitt i sina stålborstade deluxe-kök, där mitt i sina glättigt Photoshoppade liv. Allt verkade finnas, utom glädje. Det jag såg gjorde mig förundrad och lite bedrövad. Varför hade dessa människor valt att leva sina liv sådär?

Hur kommer det sig att så många lägger ner så mycket av sin livskraft på att manifestera det som när dagen är slut och vi ligger med huvudet på kudden, faktiskt är helt meningslöst? Vad är det som gör att så många av oss hellre jagar ikapp alla dessa symboler, i stället för att vänta in oss själva?

För egen del försöker jag tänka på det här. Jag försöker tänka på vad som verkligen är och som känns viktigt, och vad som bara förefaller att vara det. Jag försöker lyssna inåt och reflektera över vad som faktiskt för mig i riktning mot den där inte ron och den där inre lyckan. Det går olika bra; men jag försöker. Gör du?

oktober 12

Om att följa sin dröm

Det finns personer som har förmågan att följa sin dröm; att göra det där man verkligen vill utan att rätta sig efter vad nån annan kanske förväntar sig av en, utan att falla in i det där hjulet som så många faller in i utan att riktigt veta varför. Gissningsvis krävs det både drivkraft och en gnutta tur för att kunna göra just detta, följa sin dröm. Jag kan tycka att det finns något imponerade i att våga ta det där klivet och att göra det som känns närmast hjärtat. Just det där att våga, det kräver mod. Att också lyckas med det, kräver alltså även en gnutta tur skulle jag tro. Men just att våga, det är rätt cool måste jag säga.

Låt mig ta tre exempel.

Mia Karlsson som spelar gitarr och sjunger i Crucified Barbara har under några år beskrivit sin version av detta fenomen, i bloggar mm. Det ger mig en bild av en hyfsat motiverad kvinna som är trogen sig egen idé och sin egen dröm, trots att den bjudit en resa som inte alltid verkar ha varit lätt, men vars svårigheter ändå inte fått henne ur kurs. När det gäller att leva på sin musik finns det några som lever flott som bara den och mängder som får kämpa för att få ihop det. Och att kämpa utan att ge upp, det kallar jag drivkraft. Mia Karlsson verkar onekligen ha just den drivkraften.

Gabriel Bremler som hoppade av psykologlinjen (mer eller mindre permanent) för att i stället ägna sig åt att bygga LEGO. Killen kom på att han inte riktigt kunde komma över det där med att bygga LEGO. Och en rimlig åtgärd då är väl att leva på att bygga LEGO? Det hela kändes aningen osannolikt när jag hörde om det första gången, det skall medges. Men nu lever han alltså på just att bygga LEGO. Åt andra. Bl.a. har han gjort en modell av Turning Torso åt NCC, till vilken det lär ha gått åt ungefär 25 000 bitar. Att leva på att bygga LEGO; rätt cool.

Felix Kjellberg som inte ville vara ingenjör och som satte sig och spelade datorspel istället; inför nästan hela världen skulle det visa sig. Han behöver väl knappast någon närmare presentation eller beskrivning?

Tom Petty lär ha sagt Do something you really like, and hopefully it pays the rent. As far as I’m concerned, that’s success. Det sammanfattar väl på något vis lite av vad jag menar är essensen med att följa sin dröm. Det alldeles motsatta – att en dag inse att livet slängdes bort på något tämligen ointressant och att alla drömma ligger kvar helt ouppfyllda – torde vara mest sorgligt, men gissningsvis dessvärre inte helt ovanligt.

Så, följ din dröm…

september 1

Om social mångfald

Någon gång under 1970-talet var min mormor på en resa med stadens tunnelbana. På denna resa hamnade hon – gamla damen – mittemot en punkare. Märk väl att detta alltså var på 1970-talet när punkare och yngre medborgare utstyrslade därlikt var ett merendels nytt påfund. Min mormor var en hyfsat cool tant så hon frågade denne punkare ”varför ser du ut sådär”. Jag var ju inte med under detta samtal, men som jag kände min mormor så ställdes frågan inte alls i ett anklagande tonfall, utan i ett uppriktigt nyfiket. En konversation mellan min numera hädangångne mormor och denna då sannolikt tonårige punkare förflöt under deras gemensamma resa med stadens tunnelbana. Jag gissar att de båda lärde sig saker om varandras generationer och när min mormor klev av sade punkaren till henne, ”du är en cool tant”.

Punkaren hade rätt. Min mormor var en cool tant. Hon var född 1904 och hann bli 81 bast innan hon lämnade detta livet 1985. Det som fångar mig med denna familjelegend om mormor och punkaren, är hennes förmåga att vara öppen för det nya och att inte alls vara fördömande. Gissningsvis begrep hon inte så mycket av det som låg till grund för denne punkares punkande. Men hon var öppen för att lyssna och hade ett ärligt intresse för att förstå.

Sådär vill jag också bli. Nyfiken på det nya och obegripliga. Helst med målet att riktigt förstå, men i vart fall med målet att lyssna och att acceptera det jag inte förstår.

Men så fungerar inte alla, har jag förstått. Fler än en gång har jag träffat på människor som, olika formulerat, argumenterar mot denna sociala mångfald och att man skall hålla sitt umgänge till sina egna led och inte umgås över de sociala gränserna; varken de som rör ålder, klass, eller annat. När jag lyssnat på dessa människor, och försökt förstå hur de resonerar, har det fler än en gång slagit mig att det verkar vara dåligt mer riktiga argument för detta tänk. Det mest återkommande argumentet mot kommunikation och umgänge över dessa sociala gränser, är att det är ”onaturligt”. Jag har inte lyckas förstå det argumentet ännu. Istället tänker jag på min mormor igen och gläds över att hon då en gång agerade ”onaturligt” och att jag fått med mig lite av hennes öppna synsätt, på min resa genom livet.