Nicklas Rydberg

Sextiotalist

Jag är alltså sextiotalist. När jag var en liten gosse stod Honken i mål, bilarna saknade rullbälten och människan åkte till månen and did the other things. Det fanns bara en tv-kanal och på den var allt i svart-vitt. Där såg vi på Hylands hörna och Anita och Televinken. Det kalla kriget var närvarande. Men sen hände något. Låt mig dock poängtera att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Vad jag har lärt mig längs resan är oklart. Min salige vän Mats sammanfattade det hela väl. "Med ålder kommer erfarenhet och klokskap men inte nödvändigtvis förmågan att tillvarata dem." Jag hoppas jag kommer lära mig mer innan den här resan är slut.

Vem jag är? Det är nog en fråga som kräver en del funderande innan jag försöker besvara den. En sak vet jag dock; jag är inte det jag jobbar med. Allt för många identifieras med, eller identifierar sig med, sitt arbete. Yrkesrollen är på sin höjd en del av någons identitet. Den som exempelvis säger och verkligen menar ”jag är bagare” har gissningsvis en bit kvar till sig själv.

En gång intervjuade jag en 23-årig kanadensisk kvinna som var särdeles bra på en sak och frågade henne vem hon var. ”I am a 23 year old human being” svarade hon utan att nämna det där som hon var bra på och tittade på mig som om jag vore lätt knäpp. Det svaret fann jag ovanligt sympatiskt och det har följt med mig.

För att göra livet roligt har jag ägnat ganska mycket av min tid åt olika estetiska strävanden. Lite mer om det längre ner. Utan lek vore nog livet enastående tråkigt. Och så försöker jag låta bli att växa upp allt för mycket. Min dotters kommentar ”min pappa är ett barn” får utgöra kvitto på att jag nog har lyckats ganska bra med just det i alla fall.

Att lista ut vem man är tror jag är en livslång uppgift. Möjligen kan det också vara så att svaret förändras i någon mån över tiden. Vi lär oss. Vi inser. Livet slipar av några hörn på oss och vi patineras med en och annan repa. Grundmaterialet är sig likt men det reagerar lite annorlunda på det som det utsätts för. Jag tror inte heller att man är det man ser ut att vara. Eller för att citera min vän Mats en gång till. ”Lite är vad det ser ut att vara.”

Bättre svar än så på vem jag är får jag nog inte till här och nu. Hur som helst så tror jag att det viktigaste är att hålla sinnena öppna, vara både kapten och pilot på den egna resan, och att peta bort ärtorna. Vad tror du?

Hur det började

Det hela började en onsdag på Sabbatsbergs sjukhus. Eftersom livet kom utan manual så snubblade jag mig fram - det gör jag förmodligen fortfarande. Någon gång efter att den där sockervadden tagit slut insåg jag att det där med att skapa var en oundviklig del av mig. Det skulle bli en oundviklig del av livet också. Det är bara att konstatera att jag sedan dess mer eller mindre alltid har hållit fingrarna olika djupt i olika estetiska syltburkar.

Hur det gått hittills

Hittills har jag bland annat producerat musik, fotograferat, filmat, skrivit låttexter och andra texter av olika slag. Det har även blivit en bok; kriminalromanen ”BARKARBYMORDET” (länk nedan). Allt har gått ganska långsamt och jag har sällan blivit särskilt nöjd med resultatet. Viljan att skapa har alltså varit omöjlig att stoppa, även om den har skiftat i både art och omfattning över tiden. Så jag knåpar vidare i hopp om att en dag träffa rätt; att få till den där formuleringen; den där strofen; den där bilden; den där...

Hur det fortsätter

Den som lever får se. Jag fortsätter väl att göra både det ena och det andra ett tag till. Det är den där smått disparata blandingen som gör livet roligt skulle jag säga. Att jag numera har betydligt mindre framtid än dåtig, bekymrar mig inte. Låt mig avsluta med att citera den amerikanske musikern John Mellencap; "I can see the finish line from here. I only have so many summers left and I intend not to waste them being old."