För 30 år sedan gjorde jag mig av med alla mina vinylskivor. Om det var ett bra eller dåligt beslut kan naturligtvis diskuteras. De följande 20 åren var det i alla fall CD-skivor som gällde. För ungefär tio år sedan tog dock det där strömmade över. Inledningsvis genom några lätt tafatta försök med iTunes, men sen alldeles övervägande via Spotify. CD-skivorna låg i en låda hemma och samlade alltmer damm och sedan några år ligger de i ett förråd och gör detsamma.
Övergången från fasta till strömmade media har medfört att det blivit allt mindre vanligt att lyssna igenom ett helt album från början till slut. I alla fall för mig. Redan från 1970-talet och framåt hade jag förvisso ett antal blandband – vilket sedermera blev hembrända CD-skivor och sen listor på Sotify – där just en blandning av ditt och datt var själva kärnan. Men det där med att lyssna på ett helt album blev alltså mer och mer sällsynt i takt med att det där strömmade tog över mitt lyssnande.
Det är ju som det är med den saken och om utvecklingen leder till något bättre eller inte är ofta en påtagligt subjektiv fråga. Vissa menar att ett album är som en bok; du missar något om du inte läser hela. På samma sätt skulle jag alltså missa något om jag inte lyssnar på hela albumet. Kan ligga något i det.
Samtidigt tycker jag mig se en utveckling mot att album blir mer sällsynt än det var en gång i tiden. Mycket av den musik som publicerats de senaste decennierna har gjort det i singelform och inte i albumform. En och annan EP har också förekommit.
Ett sätt att se på saken är att musiklyssnandet har kommit att bli mer apart, kanske även disparat, genom denna utveckling. Mer snuttifierat. Må så vara, men igen: det är som det är. Hur som helst så bestämde jag mig häromdagen för att lyssna igenom ett album från början till slut. Ett album som när det kom 1977 gjorde ett starkt intryck på mig. Hur väl skulle detta stå sig nu nästan 50 år senare? Vilken skulle min upplevelse bli nu?
Albumet i fråga är Out of the Blue av Electric Light Orchestra. Jag minns alltjämt hur jag med spänd förväntan lyssnade igenom det första gången då när det kom. Jag blev ack så fångad. Det var inte mitt första möte med ELO, och inte det sista heller. Men nu skulle ju inte detta handla främst om ELO.
Efter att nu har lyssnat igenom sagda album från början till slut (två gånger faktiskt) kan jag förstå det där med att lyssna på hela plattan är lite som att läsa hela boken. Och tvärt om, läser du bara tre kapitel så får du inte hela berättelsen – hela verket – till dig. Detta vilar säkert till stor del på att även upphovsmannen har tänkt sig plattan som ett samlat verk och inte som en rad med enskilda delar utan självklart samband med varandra. Samlingsalbum, greatest hits och liknande, är alltså inte riktigt ett album på det sätt som jag menar nu.
Slutsatsen blir nog den att jag tycker mig gilla det där med att lyssna igenom hela plattan. Att lyssna på hela berättelsen. Att ta till mig hela verkat. Även om jag inte kommer att sluta med mina små strömmade listor så kommer jag nog oftare framöver även lyssna på hela album från början till slut.
Fotnot. Under senare år har jag ånyo köpt på mig några vinylskivor, möjligen till viss del som kuriosa, men mest för att visa stöd för artister som jag gillar. Återstår gör att skaffa något att spela dessa vinylskivor på, eftersom den utrustningen försvann i samma veva som mina gamla vinylskovor gjorde för 30 år sedan.