På denna min virtuella grynna i den digitala kökkenmöddingen förekommer ju ett citat från den amerikanske musikern John Mellencamp; ”I can see the finish line from here”.
Jag anar hur han menar, eftersom jag själv kan skönja den egna mållinjen där borta i en inte allt för avlägsen framtid. Det enda man kan vara helt säker på här i världen är att livet har en början och ett slut. Det som sker däremellan innehåller dock påtagliga osäkerheter. Det är som det är med den saken och eftersom det inte går att förändra den saken så återstår bara att förhålla sig till det på något vis.
Det fanns en tid – som märkligt nog inte känns lika avlägsen som den är – då framtiden kändes närmast evig. När det där oundvikliga slutet knappt fanns i sinnevärlden. Sen hände något. Eller som min gode vän Roger uttryckte saken i ett av våra samtal; ”Det där med ålder, år och tidsuppfattning är väldigt märkligt, bara att förhålla sig till”. Jag håller med. Men jag tror också att det är omöjligt att undvika det där. Vi blir helt enkelt tvungna att förhålla oss till det där att tiden bara går åt ett håll och inte väntar på någon. Det hjälper inte att köra ner huvudet i sanden.
Enligt statistiken har jag ungefär 19 år kvar (det kan låta länge men när jag tänker 19 år tillbaka i tiden [2006] inser jag att det inte är fullt så länge som man kan tro). Hur statistisk jag faktiskt är – eller snarare blir – återstår att se. Men vi har i alla fall en hyfsad uppfattning om vilken återstående tid som står till mitt förfogande. Förfogande känns som ett bra ord i sammanhanget. Hur ska jag förfoga över denna återstående tid? Hur ska jag allokera den? Vad ska jag göra av den? Vad ska jag låta bli? Bra frågor. Jag tror i alla fall att jag börjar med att fortsätta det inledningsvis påbörjade citatet av John Mellencamp; ”I only have so many summers left and I intend not to waste them being old”.
Att jag i rent kroppslig mening har blivit gammal är som det är. Det jag trots det fortfarande förfogar över är hur jag gammal jag väljer att vara i mer själslig mening. Att knäna känns som de gör är svårare att påverka än hur jag väljer att sinnet ska bete sig. Här framskymtar kanske ett av svaren på hur jag ska allokera det som återstår. Genom att påverka det jag kan och inte sisyfosiskt trötta ut mig med det jag ändå inte rår på. Så jag försöker alltså att acceptera – eller ignorera – det som jag ändå inte kan förändra. Det går olika bra olika dagar, men målsättningen känns i alla fall god.
Jag har inga problem med att livet tar slut en dag och att denna dag obönhörligt närmar sig. Det är ju precis en av de där sakerna som jag inte kan påverka. Jag har förlikt mig med det. Jag är inte rädd för döden. Och jag tror inte heller att det finns något efter den. När den dagen kommer tar filmen slut och allt blir mörkt. Jag ser döden som att förhållande som inte ens låter sig upplevas. Det är bara en evighet av ingenting. Så det gäller att passa på nu, innan filmen om mitt liv tar slut och salongen töms.