Under drygt tre år har jag övat på det märkliga uppdraget att vara morfar. Ofta har jag sagt att det där med att vara förälder är något av det mest obegripliga jag vet. Det visade sig att vara morfar i vart fall inte var mindre märkligt. Länge har jag himlat med ögonen åt folk som tjattrar om sina barnbarn. Nu är jag en av de där tjattrande personerna själv. Little did I know…
I ett evolutionärt och mer världsomspännande perspektiv så når naturligtvis mitt morfarskap inte ens upp till försumbart. Det hindrar dock inte att det har en påtaglig grad av märkvärdighet hos mig.
Härom tisdagen var så mitt drygt treåriga barnbarns föräldrar upptagna samtidigt på olika håll så där som föräldrar kan vara. Barnbarnet kom dock inte undan livets allvar och fick därmed ta hand om sin morfar, även om hennes mamma förmodligen främst såg det hela tvärt om. Hur det nu än var med den saken så tog det inte många minuter av lek inomhus förrän barnbarnet föreslog (läs: bestämde) att vi skulle gå ut till lekparken. Sagt och gjort.
Vem som ledde övningen rådde det inga oklarheter kring. Efter att den närmaste lekparken ganska snabbt kändes för trång pekade hon i en riktning med sin sandiga vante och föreslog att vi skulle gå till den stora lekparken en liten bit bort.
”Hittar du dit då?” undrade jag morfaderligt.
”Ja”, svarade hon kavat med en antydan till en svag suck över min undermåliga orientering i den för henne så självklara saken.
Och det gjorde hon. Under den kommande dryga timmen avverkades klätterställningar, gungor och en cykelkarusell. Det var som att befinna sig i tre decennier samtidigt. Dels i nutid med det som faktiskt var och hände där och då. Dels i den tid när mina numera (förhållandevis) vuxna barn var små. Dels när jag själv var en liten parvel. Det var något hissnande i denna simultana tidsresa. Barnbarnet var dock fast förankrat i här och nu. När jag lyckats skaka av mig denna tillfälliga decennieförvirring befann även jag mig där och då.
Kvar efter den där tisdagseftermiddagen i lekparken hänger inte bara glädjen av att få ha umgåtts med världens underbaraste lilla tjej (en helt objektiv iakttagelse). Kvar är också återväckta tvivel på min egen föräldragärning. Varför var jag inte så här som pappa? Varför känner jag mig som en bättre morfar än pappa? Hur det nu är må vara med de sakerna så kan jag inte göra något åt det som har varit, men jag kan (fortsätta) att vara en anständig morfar. Och det är ett uppdrag som jag tar på största allvar. Även om jag nog snart kommer att få höra – ”men morfar…”.