Sommaren 1983 gjorde jag lumpen vid dåvarande Kungliga Svea Livgarde. Några dagar låg vi förlagda vid Kapellskär och spanade efter förmenta fiender. Detta tilldrog sig mitt under kalla kriget och det rådde inga tvivel om vem denne fiende ansågs vara. Lite här väl hänt i det avseende, verkar det som. Sent en eftermiddag tog ett rykte fart i plutonen. Kommande natt skulle vi bli anfallna av en b-styrka bestående av fallskärmsjägare. Snacket på den tiden var att fallskärmsjägare var det grymmaste som den svenska armén hade. Det hann bli natt medan jag stod på post i ett buskage. När sommarnatten var som mörkats kunde jag klart och tydligt se ett antal vinröda baskrar ute i mörkret bland vegetationen. Jag kan ännu denna dag – 42 år senare – gå ed på att jag såg dessa vinröda baskrar bland buskar och träd. Det är bara ett problem. Det kom aldrig några fallskärmsjägare. Ingen annan b-styrka heller. Trots min övertygelse så fanns inte det som jag var så övertygad om.
Det här var förmodligen min första mer handfasta lektion i livet beträffande övertygelsens vansklighet. Upplevelsen har följt med mig och fler än en gång senare när jag varit helt säker på något, har den där natten vid Kapellskär gjort sig påmind. Jag kan vara ack så övertygad om något som faktiskt inte är. Att övertygelsen och sanningen inte behöver ha med varandra att göra är en lätt skrämmande insikt.
Inte sällan har jag mött personer som inte verkar ha likartade erfarenheter, utan som i stället är helt förvissade om sin egen övertygelse. ”Jag såg det ju med mina egna ögon.” Det gjorde du säkert, precis som jag såg de där vinröda baskrarna med mina egna ögon. Ödmjukheten inför att kunna ha sett (eller hört, eller känt) fel tillkommer dessvärre inte alla. Det ser jag som ett bekymmer.
Lägger vi dessutom till minnets vanskliga beteende blir saken än mer komplicerad. Efter att ha läst Julia Korkmans Minnets makt insåg jag att problemet inte bara sitter i att kunna se sådant som inte finns, det kan dessutom accentueras när man blandar in det mänskliga minnets tillkortakommanden. Det finns ganska gott om forskning på det mänskliga minnet och de spratt det kan spela. Även jag är ett offer för detta predikament. Jag kan nämligen till denna dag verkligen se de där vinröda baskrarna. Jag minns alltså alltjämt tydligt att de rörde sig där i mörkret, torta att jag vet att så inte var fallet.
Mitt exempel med de vinröda baskrarna är ganska enkelt eftersom jag faktiskt fick facit. Undrar hur många gånger som jag har varit like övertygad och haft lika fel, fast jag aldrig har fått veta det? Den reflektionen är något att ta med sig, skulle jag säga. Det gäller att vara medveten om övertygelsens vansklighet.