I ett tidigare inlägg, som går att läsa här, har jag skrivit om min gode vän Mats och hans för tidiga hädanfärd till den där evigheten som så många tror något om, men inget vet något om. Nu har jag tagit ännu ett steg av avsked från honom. Ett i allt väsentligt virtuellt sådant och möjligen det sista.
För tjugo år sedan skapade Mats och jag en hemsida som hade till syfte att härbärgera Mats texter. Han var nämligen en mycket god skribent och det fanns alla skäl att offentliggöra valda delar av hans skrivande. Sagt och gjort. Efter många timmar var sajten uppe och såg ut som Mats ville ha den. På den tiden hade jag nämligen ack så rudimentära kunskaper i hur man snickrade enkla hemsidor. På den tiden. Märkligt nog räckte dessa obetydliga kunskaper för att åstadkomma det som Mats ville uppnå. Sedermera kom dock Mats att publicera sina texter på annat håll och den där hemsidan inrättade sig alltmer i någon sorts digital dvala. Mats och jag pratade om saken inför hans obönhörligt annalkande bortgång, men kom inte fram till något. Det fanns viktigare ämnen där och då.
Dryga tre år efter Mats död var det till slut dags att stänga ner den där hemsidan. Ett enkelt klick på delete och nu är det gjort. Så långt och rent tekniskt var det hela en enkel sak. Det skulle dock visa sig att det inte bara var fråga om att ta bort filer från en server. Det fanns även ett påtagligt inslag av avsked i att klicka på delete den här gången. Det var inte bara filer som försvann utan också spåren av något som Mats och jag hade skapat tillsammans. Skärvor av den speciella vänskap vi hade under 30 år. Symboliken blev plötsligt påtaglig och det fanns ett känslosamt ”hej då kompis” i det där klicket.
Jag har ofta tänkt och argumenterat att memorabilia är onödiga utanpåverk. Minnet av en person sitter på insidan hos oss som blev kvar, inte i de efterlämnade prylarna – virtuella eller andra. Det är nog tid att utsätta det synsättet för en liten omvärdering tror jag. Det ena behöver ju som bekant inte utesluta det andra. Minnet av de som lämnat kan rimligen sitta både här hos mig på insidan, samtidigt som det sitter i någon tingest som blev kvar. Och kanske är det så att det är dessa komponenter tillsammans som faktiskt klär minnenas allé.
Förmodligen handlar detta också om mina egna processer. Om det faktum att det kan ta tid för mig att få mina upplevelser att linjera sig. Särskilt när det handlar om sådant som ligger (eller låg) nära mitt hjärta. Är det på det viset så kan jag nog ändå tycka att dessa dryga tre år som gått borde vara tillräckliga för dessa mina dröjande processer. Rimligen. Men nu var ju det där klicket på delete så sent som igår… Ge mig bara en timme till att reflektera över det som flytt, så borde jag har förlikt mig med det där webbaserade avslutet efter det. Borde.